Se upp, borgare!
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-14
MARIO GRUT ser en levande Majakovskij
Några år före ryska revolutionen kliver diktaren Vladimir Majakovskij in på världsscenen: Säg bara till - jag kan bröla som en tjur eller skimra som en solnedgång!
Och visst hörs vrål i hans revolutionspoesi. Och syns en del skimmer. Som 1915 i samlingen Ett Moln I Byxor.
En saklig titel. Eftersom diktaren inte bara sjunger ulligt mjukt om kärlek. Han kan också mörkna och blixtra med stora känslor och våldsamt bildspråk.
Mycket teatralt. Även på höstlika Uppsalaslätten där den arga unga dikten nu mullrar och lyser i läsningar halvvägs mellan recitation och teater.
Svårt att få sånt i scenisk rörelse. Allt vi ser bleknar mot drömspelen som larmar i huvudet på den som själv läser poesin.
Men regin (Kereklidou) gör mirakel. En lätt och fantasifull lek med teaterrekvisita (och klipp ur Eisensteins Potemkin) sätter fart på de moln Majakovskij delats i. Det dramatiska (Carlson). Det lyriska (Nilsson) Det piruetterande (Ramel).
Allt underhållande och dramatiskt. För här är också bakom tjurbröl och aftonskimmer en anstormning mot det förflutna.
Borgarna får sitt kokta fläsk stekt. Ned med er Kärlek. Ned med er Konst. Ned med ert Samhälle. Ned med er Religion.
Samhälle efter Kärlek? Sån är Majakovskij. Oförutsägbar.
Lätt därför att fyllas till bredden av hans ordteater:
Hejsan! Du där uppe!
Av med hatten!
Jag är på väg!
Härligt med de röda utropstecknen.
Mario Grut
