Hon drev sin kamera mot motiven och ljuset

Denise Grünstein sökte sig hela tiden vidare

Donia Saleh

helskärm

Artipelag är en speciell plats utanför Stockholm. Jag får en känsla av att jag är på Yasuragi och på Fotografiska på samma gång. Träpanelerna och de stora glasen dämpar och låter den svenska skärgårdsmiljön ta sig in i utställningen. Det känns lyxigt, det känns som spa. Att det påminner om Fotografiska har nog snarare att göra med att fotografen och konstnären Denise Grünsteins (1950–2023) retrospektiva fotoutställningen ”Eftermäle” just nu visas här.

Denise Grünstein gick bort i somras och lämnade ett stort arkiv av fotografier efter sig. Hon var verksam som konstnär och fotograf från 1980-talet och fram till sin död. Utställningen ”Eftermäle” är curerad i en sorts kronologisk ordning. Längst in tar några av hennes första stora verk vid – porträttfotona för Månadsjournalen från början av 1990-talet. När man kommit ut till den sista delen av utställningen visas ett av hennes senaste: ett manipulerat fotografi på näckrosor taget med iphonekamera. Det säger något om spännvidden och hennes sätt att experimentera med ljus, motiv, stilar och tekniker i olika omgångar.

Inledningsvis började Grünstein sin karriär med de kommersiella porträttfotografierna, främst på kända, svenska personer, varav många nu inte heller finns med oss; Lars Norén, Kristina Lugn med flera. När jag först ser porträtten är det många jag till en början inte känner igen. De har klätt sig i andra kläder och har en annan sorts uppsyn, vilket var Grünsteins sätt att arbeta med sina modeller, hon låter de träda ut och in i roller.

Utställningen rymmer å ena sidan de skarpa fotografierna för mer kommersiellt syfte, å andra sidan de mer konstnärliga disiga och dunkla bilderna. I fotografier från Jaisana i Indien, på kameler i öknen (1999), använde hon sig av storbildskamera för att fånga en sfär som, enligt henne, krävde en uråldrig fototeknik för att låta fotona passa till sin kontext.

Längre ut i utställningen har Grünstein lekt med fotografiets fysiska material, där de kantiga fotona ersätts med utåtbuktade, konvexa fotografier i en större skala. De utspelar sig i engelsk landsbygd och fångar en kuslig och romantisk sfär där performancekonstnären Marta Oldenburg närvarar med sin frånvaro i bilderna. Det finns en rörlighet i dessa fotografier, de kan lika gärna vara stillbilder från filmer.

Även i bildserien ”Malplacé” arbetar hon med liknande metod. Här skildras en svartvit skärgårdsmiljö där den kvinnliga modellen blir en integrerad men missplacerad del av fotona, iklädd klackar och en liten nätt klänning försöker hon skapa en dissonans mellan subjektet och landskapet. Fotona arbetar både med ett obehag och en komisk absurditet och blir till genom Grünsteins regi.

I bildserien ”Figure Out” finns de kanske mest hänförande bilderna, där fotografierna snarare ser ut som målade tavlor. Det är något med konstruktionen av fotot som har en så pass konstnärlig udd att jag börjar tro på fotot som konstform igen.

Varje vägg i utställningen är att betrakta som en ny era för Grünstein, det finns en ständig undersökande lust och omsorg för kameran som hantverk och fotografin som form. Man får en känsla av att hon, precis när hon hittat en teknik som passar, lämnar den för att upptäcka något annat. Den ständiga lusten och utvecklingen skapar en utställning med bredd.

Men så undrar jag när jag åker därifrån: hade jag tagit till mig utställningen om den visades på Fotografiska? Kanske inte. Eller snarare: berörs jag av fotografierna, som de är? Nej, egentligen uppstår mest ett intresse för just Denise Grünstein som fotograf och konstnär och hennes intresse för ljuset, fototeknikens möjligheter och det regisserande arbetet bakom fotografierna. Och hur hon lät kameran få driva henne till motiven och ljuset.