Pussy Riots punkackord sticker ut på Louisiana
Och på Malmö konsthall möter en annan sorts performance när Ingela Ihrman ställer ut
Publicerad 2023-10-21
När Pussy Riot visas på Louisiana är det ett aktivistiskt performancekollektiv som tar plats. Sammanhang och politisk utveckling tecknas i texter på väggarna, som också fylls av dokumentationsfoto och -film. Det är rörigt, energiskt, humoristiskt och djupt sorgligt och tragiskt, samtidigt.
Pussy Riot var en dominant under 2010-talet, ingen kan då ha missat deras punkperformances, deras färgglada balaklavas, rättegångarna efter aktionen i Kristus Frälsarens katedral, aktionerna under OS i Sotji och VM i Ryssland fyra år senare. Flera av medlemmarna lever nu i landsflykt, två av dem har fått asyl i Sverige. Aktionerna, som började i ett åtminstone delvis demokratiskt Ryssland, blev alltmer ansatta. Av politiker, nazister, präster, medier, rättsväsende, polis.
Vad som skildras i denna kronologiskt upplagda exposé är Rysslands demokratiska avveckling, från 2011 och framåt, sett med den politiska protestens blick. Utställningens första performanceaktion är ”Free the cobblestones”, den sista musikvideon ”Swan lake”. Från det presidentval som redan då antogs riggat till ett Ryssland som blivit en paria för åtminstone väst.
Det är tomt, avskalat. Ett helvete utan nåd.
Framåt slutet av utställningens långa vandring öppnar sig plötsligt ett rum som gestaltar en korridor i ett ryskt fängelse, komplett med dånande nationalsång. En påminnelse om de medlemmar av konstnärskollektivet som straffades efter aktionen 2012 i katedralen, ”Punk prayer”, och om alla de som fängslas av politiska skäl. Rummet är det som sticker ut som en enskild gestalt i en annars ganska överväldigande och formmässigt homogen utställning. Kanske är det därför det drabbar mig hårdast. Det är tomt, avskalat. Ett helvete utan nåd.
Pussy Riots konst är omedelbar men med noggrann planering och repetition. Ökande och allt listigare i takt med den ökande övervakningen. Någonstans runt 2014 och Sotji-OS noterar gruppen att Ryssland nått en punkt där det inte längre går att vända tillbaka. Strax efter att OS avslutats ockuperas Krim-halvön.
Pussy Riot är ett barn av informationssamhället, självklart har deras protestframträdanden varit avsedda för spridning i filmform. Aktionen under VM-finalen i Moskva 2018 (ett VM som, sett i backspegeln, var en minst lika stor skandal som VM i Qatar) behövde man inte dokumentera själv. Den spridningen måste ha varit den största, och den high fivande Mbappé är något av en klassiker.
Så egentligen är ”Velvet terrorism” en utställning om det mediala. Om informationsspridning. Den både är och skildrar protesten och ett möjligt uppror. Konst och politik är i stort sett två olika världar, politisk konst riskerar alltid att bli uppäten, varufierad och oskadliggjord. Det är inte riktigt det som händer på Louisiana eftersom utställningen som sagt är så dokumenterande, en glimt av en historia om Ryssland.
Som historieskrivning i realtid fungerar utställningen dock utmärkt.
Genom större delen av ”Velvet terrorism” – för övrigt en term myntad av biskopen Tikhon Shevkunov, Putins andlige ledare – ekar punkackorden och den hackiga sången. Monotont? Kanske lite. För första gången på en anrik konstinstitution sticker Pussy Riot definitivt ut.
Sedda som performancedokumentationer presenterade med sin kontext har verken samma problem som annan performancekonst: den ska egentligen upplevas i stunden, gärna överraska men framför allt vara här och nu. Som historieskrivning i realtid fungerar utställningen dock utmärkt.
Ytterligare en stor performancerelaterad utställning pågår i Öresundsregionen, Ingela Ihrmans stora soloshow på Malmö konsthall. Nej, de har inte mycket gemensamt förutom en viss genreanknytning och geografisk och temporal närhet. Men faktum är ändå att performance växte sig allt hetare ungefär när Pussy Riot var som mest aktiva. Stora utställningar tröskades, Marina Abramovic trendade, Venedigbiennalen prisade nationella paviljonger som visat just performance, flera gånger i rad. Och Ihrman har även hon haft framgångar på samma plats, då hon ställde ut i den nordiska paviljongen 2019.
På Malmö konsthall visas den första riktigt stora soloutställningen, vilket verkligen är på tiden. Rummen är fyllda av både fantastiska växter, verk som har och ska ges liv genom performances under utställningsperioden, och av filmade dokumentationer från andra platser. Även skulpturer som tangerar något rituellt visas, som den människolika ”Landskapet kom först”. Ett stort skelett format av döda alar, som efter utställningsperioden ska läggas till vila i Malmö.
Ingela Ihrman är en konstnär som fascinerar genom sina fantasifyllda och lekglada kostymer från flora och fauna. En jättebjörnloka, en padda, en passionsblomma, en näckros. När hon ikläder sig sina roller, som en utter som föder eller en grankotte som promenerar, ökar paradoxalt nog kontrasten mellan det mänskliga och det som omger oss, naturen. Det är som om det både skär sig och skapar en mystisk harmoni. En konst som genom deltagande, både publikens och konstnärens, undersöker ett gränsområde där många också rör sig. Från miljö- och klimataktivister till svampplockare och bastubadare.
Bara att läsa materialbeskrivningarna är som poesi, performancet ”Giant otter giving birth” bygger materiellt på ”polyesterpäls, cykelhjälm, spelkulor, pingisbollar, nylontråd, målartejp, frigolitkulor, gelatin, trä, majsstärkelse, rödbeta och vatten”.
Under utställningsperioden genomförs en hel del aktiviteter och performances, även föreställningen ”Vilka är ni?” för sex skådespelare. Men Malmö konsthall känns levande även när den inte aktiveras. Det är inte fråga om en utställning som bara är scenografi, som föder känslan av att ha kommit för sent till festen. Jag tänker att det måste vara omsorgsfullheten, artefakterna som är helt enastående i sig själva. I utställningstexten betonas att ”konstrummet inte är en frysbox” där tiden står still. Det är den inte. Varken i Malmö eller på Louisiana. I alla fall inte just den här hösten.
