Det är naivt att tro att tystnad inte dödar
Våldet kan bara minska om politiker och kulturen lyssnar och tar ansvar för vad de skapat
”Lasermannen” spelas på Cirkus med Joel Spira i huvudrollen. Denna gång har man använt sig av populärgreppet true crime. Jag blev less och som ett brev på posten kom ångesten vilket gjorde att tankarna fördes till dig.
Kommer du ihåg hur vi som barn brukade leka Lasermannen. Ingen runt oss reflekterade över hur det kom sig att vi lekte Lasermannen. Det var bara något vi gjorde för att det var kul för stunden. Alla ville vara Lasermannen trots att han riktade laserstrålar mot våra föräldrar och allt vad de representerade. Du såg när vi alla sprang runt som yra höns och försökte gömma oss bakom betongväggarna som omgav lekparken. När den osynliga röda laserstrålen lyste mellan betongväggarna rådde full panik. ”Peow du är död” skrek du och riktade pistolen mot alla oss betongoffer. Dem du ansåg dig träffa kastade sig baklänges och förbannade den röda osynliga strålen som blev deras död.
I vuxen ålder kan jag inte minnas var de vuxna befann sig. Jag kan heller inte minnas några berättelser om alla de barn som likt dig levde med tanken att en dag blir det mina föräldrar som mördas.
Tystnaden kring dina och våra känslor var, och är fortfarande, enorm. Det är som om våra rädslor aldrig funnits. Det är som två läger. Å ena sidan finns dokumentärer, filmer, böcker och pjäser om Lasermannen, å andra sidan nästan ingenting om varken dig, oss och alla de andra som överlevt honom; terroristen och mördaren. Det är knappt han kallas för terrorist. Du, jag och offren finns mest med som bihang i någons dokumentär som tröst. För det är väl där våra röster platsar bäst. I siffror, i statistik och som bakgrundsfakta i någon annans berättelse. Några som finns för att befästa Lasermannen. Han är viktigare än oss och våra berättelser. Han har flera röster, fler namn och fler perspektiv. Vi är namnlösa offer utom, såklart, när vi begått ett ”kulturellt betingat våldsbrott”. Men vad vet de som namngett oss om en kultur de aldrig tagit del av?
Du, jag vet inte hur länge du orkade vara mänsklig i en värld som inte såg dig som sådan. Om det var när samhället inte såg dig eller om det var när du kände att din röst inte hördes? Du var inte den tysta typen direkt. I många år vägrade du acceptera den plats och roll du fått tilldelat. Men likt många av oss började även du till slut tystna. Men till skillnad från många av oss fann du inte ro i det tysta.
Nu var det sagt att kulturen skulle rädda dig. Ditt skapande skulle ske genom de erfarenheter du bar på
Däremot fanns ett litet ljus i din tystnad. För när du tystnat var det som om samhället plötsligt lade märke till din tystnad. Och i någon sorts panikartad försök till att avväpna din skrämmande tystnad skapade de platser åt dig långt bort i periferin. Nu var det sagt att kulturen skulle rädda dig. Ditt skapande skulle ske genom de erfarenheter du bar på. I alla fall så länge de stämde in med deras bild av vem du var. Och så länge de i centrum slapp höra, tänkte de nog att platserna du fick tilldelat var ett bra alternativ. Problemet var väl bara att platserna du fått grundades av personer som aldrig riktigt lyssnat på dig, vilket ledde att du återigen tystnade. En stund. För du avskydde tystnaden. Och det var väl det som gjorde att du tillslut gick under.
Möjligheterna över att få uttrycka dig och få visa vem du var begränsade dig. Du var tvungen att gå genom den dörr de öppnat för dig. Den där dörren som skulle få dig att ändra dig och bli en typ av samhällsmedborgare de var i behov av. Problemet var bara att den dörr som fanns att tillgå för dig och för sådana som oss, skapades av de som aldrig lyssnat.
I veckan läste jag en intervju med Ayaan Ahmed i DN. Du vet hon som spelade Nala i ”Snabba cash”. Hon lät lite som dig när hon sa att hon ville bredda sig i sin karriär. Jag såg liksom dina ögon när hon berättade att hon ville ”Spela de berättelser som annars inte lyfts fram”, och så sa hon att Nala var ett försök för henne att få in en fot i skådespelarbranschen, men de erbjudanden hon oftast hade fått har förknippats med karaktären Nala. Jag såg dina ögon när jag läste att hon tackat nej flera gånger och tänkte fortsätta tacka nej till stereotypiska roller. Hon, likt dig, ville visa att hon är större än så.
Du höll på länge i det rum du blivit tilldelat. Men en dag blev du rastlös. Krävde mer än det du fått och när du ställdes framför dem och skulle förklara, på ditt sätt, var det som om all din vånda saknade ord. Samhället tröttnade väl på din oförmåga att uttrycka dig och bedömde att din oduglighet enbart berodde på dig. Du såg det i deras ögon och på hur de pratade över ditt huvud och menade att ditt språk och genom det, du, inte var god nog. Jag tror nog att det var där du dog. Ingenting spelade längre någon roll och det var väl därför som ondskan kunde gro hos dig.
Era röster blev starkare än vad jag kunde bära och när ni växte snabbare än ogräs slog jag dövörat till
Min ilska var inte lika tydlig som din. Jag kunde gömma mig bland böcker och musik. Ingen såg mig där och det var så jag ville ha det. Jag släppte aldrig in andra där. Inte ens dig. Och du, du slutade aldrig skrika. Det var väl därför du sökte dig till andra med samma ilska. När du blev ni och ni blev de släppte jag dig på riktigt. Era röster blev starkare än vad jag kunde bära och när ni växte snabbare än ogräs slog jag dövörat till. Jag blev som dem.
När ditt skrik ekade som högst vände vi ryggen till. Vad annat än våld fanns då att tillgå? Du sågs som ett ogräs som gödde andra ogräs. När ni vuxit i antal växte även avstånden mellan dig och dina vänners vänner. Ni likt samhället slutade lyssna på varandra. Ni skrek er fram till att ilskan blev så pass bottomlöst sjuk att du måste ha känt att allt redan var för sent. Tänkte jag när kistan pryddes med vita liljor.
Du. Jag kan inte sluta tänka på att nu när du ligger där under jord har du åtminstone lyckats synliggöra vår ort. Samhället har äntligen lyssnat och domen blev obarmhärtig hård. De valde synen framför hörseln, igen. De valde övervakning, visitationszoner och ännu fler poliser. Din och min ort syns tydligt nu men våra röster är ännu stumma. Vi blev till diabilder på någons utredningsbord.
Men du kan vara lugn i graven där du ligger, för det kommer skrivas böcker om dig. Det kommer skrivas filmmanus om dig och till och med låtar om dig. I alla fall sett ur deras perspektiv. För din och dina vänners gravar ekar av tystnad. Det är de döva som kommer föra din talan och det kommer göras inför döva öron. De tysta rösterna, som din och min lär få en överförmyndare som menar sig tala för de tysta, i en fullsatt tyst sal.
Förhoppningsvis vänder det och de tysta får en röst. De döva börjar lyssna och lära sig läsa mellan rader, så som du brukade göra med deras berättelser. Så som jag gör med de böcker och musiktexter jag läser. Och du, när den dagen inträffar hoppas jag att stenar flyger mot den som försöker utbrista ”Nu tar vi varandra i handen och sjunger ’We shall overcome’”.
