Jag golvas av Carrie Mae Weems fotokonst
Årets Hasselbladspristagare personifierar den briljanta amerikanska efterkrigskonstnären
Uppdaterad 2023-11-22 | Publicerad 2023-10-26
Carrie May Weems (född 1953) har fått Hasselbladpriset 2023. Äntligen! Det framgår med all önskvärd tydlighet i Hasselblads tjusigt sammansatta presentationen med sju verk från Weems femtioåriga karriär.
Utställningen täcker bland annat in Weems tidiga dokumentära praktik, hennes institutionskritiska och arkivbaserade verk, hennes iscensatta gestaltningar av vardagslivets intimitet samt några rekonstruktioner av historiska händelser från den rasiala kapitalismens USA.
Få personifierar bättre än Weems den visuellt och teoretiskt briljanta amerikanska efterkrigskonstnären, kritiskt förankrad i sin egen historiska belägenhet. Även om Weems var med på den legendariska Johannesburgbiennalen 1997, curerad av Okwui Enwezor, så är det först på senare år hon visats mer internationellt.
Hennes intellektuella skärpa och tekniska precision har också utvecklats på några av elitskolorna i USA. Hon tog sin kandidat från CalArts 1981, gick vidare med en master i fotografi för att sedan läsa ytterligare tre år folkloristik vid Berkeley. Inte så konstigt med andra ord, att hennes praktik är marinerad i grepp från olika traditioner. Den dokumentära traditionens ikoniska verk som Robert Franks ”The Americans” är lika närvarande som den konceptuella konstens spel med representation och performance och givetvis vad Cedric Robinson kallat ”den svarta radikala traditionen”.
Fotografi är sannolikt den visuella teknologi som haft störst betydelse för att stödja myter om både ras och kön. För Weems handlar det mest om hur de kommer till uttryck i den svarta familjens levnadssätt, och hennes fotografi gör allt för att både ifrågasätta och komplicera just dominerande föreställningar om amerikansk svarthet.
Utställningen på Hasselblad inleds med ett litet urval bilder från ”Family Pictures and Stories” (1978–1984). Verket följer arrendatorfamiljerna Polk och Weems i deras migration från plantagerna i 1940-talets söder, norrut till konstnärens första hem i Portland, Oregon.
I och med att verket heter just ”Family Pictures” och inte ”Black Family Pictures” upphävs ”färglinjen” och pekar mot frågan om en universell familjebild. Här uppstår en intressant spänning mellan situationen i USA och i Sverige när Weems gjorde verket. För som Tobias Hübinette visat är nämligen detta tiden när färgblindhet blev den dominerande ideologin inom svensk antirasism, något som knappast gynnat det kritiska samtalet om fotografiska stereotyper av brottslingar i vår tids sociala medier. Dessutom väcker verket frågan vilka trauman som döljs i alla oklara minnen från det svenska bondelivet under fideikommissens försorg. Blir nyfiken på vad Weems har att säga om Sune Jonssons ”Bilder från Bondens År” (1967).
Den dokumentära praktik som Weems ägnar sig åt i "Family Pictures" lämnar hon sedan för att arbeta mer med arkivmaterial och iscensatt fotografi. Det intima anslaget och utgångspunkten i hemmet tar hon med sig i ”Kitchen Table Series” (1990). Här låter hon en skriven historia med ett eget berättarjag löpa parallellt med svartvita iscensättningar från familjelivet vi köksbordet. Stämningarna i detta socialrealistiska mästerverk pendlar mellan det erotiska och det apatiska. Sårbarheten är konstant, lugnet förunderligt. Aldrig har köksbordet som institution varit så vacker och sann.
I serien ”All the boys” 2016 lämnar hon hemmet och tar sig an den stereotypa bilden av den svarte unge mannen och hans utsatthet i polisbrutalitetens USA. Serien består av en grupp dimmiga porträtt av okända män i luvtröja. Intimiteten är helt borta, och fram träder snarare en hopplös sorg över sakernas tillstånd. Jag vet inte vad som hade hänt om dessa suddiga karaktärer fått var sitt namn, men nu är det som om de lämnat jordelivet utan begravning.
Samtidigt kan dessa anonyma porträtt ses som ett sätt att gå vidare från arbetet med foton av svarta ansikten ur olika arkiv. Verket ”From Her I Saw What Happened and Cried” (1994) var från början ett beställningsverk till Getty Museum, en integrerad del av att legitimera inköpet av den här typen av antropologiska bilder till samlingen. Men Weems hamnade genast i konflikt kring frågor om upphovsrätt, inte minst för att hon approprierade bilder av Walker Evans och Robert Frank.
På Hasselblad presenteras ett urval av de 28 runt beskurna och färglagda bilderna med korta texter i versaler rakt på: ”AN ANTHROPOLOGICAL DEBATE”, ”& A PHOTOGRAPHIC SUBJECT”, etc. För mig är det oklart om detta verk i dag ger en ny agens till bilder från 1850- till 1960-talet, eller om de rentav förstärker den ordning de försöker förändra. Men vad som är synd är att denna del av Weems praktik som ifrågasätter frågor om upphovsrätt och institutioners beställningar av ett institutionskritiskt verk är så frånvarande i resten av utställningen. Jag tror att det är här som hennes historiefilosofiska fotografi verkligen kan utmana.
I ”Constructing History” (2008) har Weems låtit sina studenter iscensätta ett fotografi av mordet på Malcolm X med hjälp av bilder från massmedier och konsthistorien. Visst är det både kritiskt och viktigt inte minst som performance. Men genom att undvika att konfrontera frågan om ägande, lämnar verket också walkover till den rasiala kapitalism som det fotografiska patentet, upphovsrätten och begäret att bli inskriven i historia med stort H är en central del av. But I cannot blame her, jag är ju redan golvad.
