Wanås blåser upp sig

Fredrik Svensk om årets utställning – en lyckad uppvisning i poetisk saklighet

avFredrik Svensk

KONST

Foto: Mattias Givell
Peter Geschwinds och Gunilla Klingbergs verk ”Life systems nonspace” från 2019 reser och sänker sig som två artificiella lungor i Wanås slottspark.

”Not a single story II”, årets utställning på Wanås Konst i norra Skåne, har hämtat sin titel från ett Ted-talk av författaren Chimamanda Adichie om risken med att bara ha en typ av berättelse om ett land, folk eller kontinent. Styrkan i den retoriskt briljanta gestaltningen är hur hon binder samman ekonomisk makt med berättelser som ­både kan vara befriande och exkluderande samtidigt. I hennes fall handlar det om amerikanska och brittiska barnböcker hon läste som barn i sitt medelklasshem i Nigeria.

När relativt få men starka verk av Latifa Echakhch, Lungiswa Gqunta, Lubaina Himid, Gunilla Klingberg & Peter Geschwind, Marcia Kure, Santiago Mostyn & Anike Joyce Sadiq presenteras under denna tematik blir två saker omedelbart tydliga. Dels att själva materialen i deras samtida installationer och skulpturer inte nödvändigtvis är underställda ”berättelser” i Adichies mening. Och dels att de ekonomiska relationerna som ligger bakom verkens form, inte är lika framträdande som i Adichies föredrag.


Hur bedårande enkel, smart och berörande Anike Joyce Sadiqs video­installation You never look at me from the place from which I see you än är, så integrerar den inga som helst ekonomiska maktrelationer i sin kritiska reflektion kring perspektiv och självupptagenhet.

Undantag finns dock, där Adichies epikcentrerade perspektiv ger mening. I Santiago Mostyns videoverk Suedi (Slow wave edit) får raplåten Suedi av Erik Lundin nytt liv i en remix av Susanna Jablonski + William Rickman och bildar ljudspåret till två filmsekvenser av samma längd.

I den ena möter vi två vita fribrottare i en ambivalent slowmotionträning i en dansstudio. I den andra får Suedi tonsätta ett montage nyhetsbilder från vandrande flyktingar på en europeisk landsbygd, som avslutas med en korsklipping in i höladan där vi befinner oss.


Detta är en konst som vägrar låta betraktarens fantasi spela fritt bland konstnärliga referenser. I stället insisterar den på något betraktaren måste se, hantera och göra något med. I en form vars estetiska effekter både förstärker, utvidgar och känslomässigt komplicerar hela den värld som redan finns i originallåten Suedi. Och då tänker jag inte bara på det visuella materialet i de två filmerna utan också på den moderna konstinstitutionen som sådan. Vad betyder det att, som Lundin rappar, i dag ”vakna upp”, och ­vara konstnär, konstkritiker eller konstpublik?


Ett annat bra verk är Peter Geschwinds & Gunilla Klingbergs Lifesystems – nonspace. Två amorfa ballongliknande tältkonstruktioner som blåser upp sig genom varsin fläkt när de håller på att tappa kraften. Ett verk som uppfinner en konstnärskaraktär som faktiskt sytt samman dessa presenningar, likt två artificiella lungor mitt i den ­lika konstgjorda som verkliga skogen som utgör Wanås slottspark.


Samtidskonsten sägs ofta höra samman med urbaniseringen. En plats där världar korsas, står i konflikt och ibland pågår parallellt. Men i takt med klimatförändringen, digitaliseringen och migrationen har landsbygden fått ny aktualitet som en ställe för konsten och tänkandet. Landsbygden och dess natur betecknar i dag inget romantiskt liv i harmoni.

Tack vara den poetiska sakligheten i årets utställning och i äldre verk som Ann-Sofie Sidéns ­Fideicommissum (2000) kombinerat med mängder av mer surrealistiska och materialundersökande verk håller Wanås på att bli just en sådan plats.


Det enda som jag riktigt saknar är Katarina Löfströms Open source (Cinemascope). En ”filmduk” av paljetter som lät väder och vind skapa bildflödet och som bättre än någonting annat i hela parken behandlade alla tänkbara representationskritiska frågor, samtidigt som den återuppfann det natursköna som estetisk kategori. Hoppas den återkommer till nästa år!

ARTIKELN HANDLAR OM

Wanås

Konst