Från krockade skyltar till hungriga fiskmåsar

Klas Barbrosson bjuder på strategiskt slarv i Huddinge

Fredrik Svensk

helskärm

Konstnären Klas Barbrosson, döpt Eriksson, gjorde för några år sedan om sin morsas namn till efternamn. Barbros son Klas ställer nu ut ”Slarv” på Fullersta gård i Huddinge. En till synes om inte slarvig, så i alla fall brokig samling verk från de senaste åren. Materialet är hämtat från lätt krockade vägskyltar, kasserad Macdonaldsarkitektur, och såklart, hans existentiella ledstång: sportkulturen. Och då framför allt 1990-talets fotbollsvärld.

Tänk er till exempel att kalla kriget just tagit slut, utförsäljning av statliga verksamheter är på modet och Eric Cantona är på väg in i finkan. Tänk att året är 1995 och Manchester Uniteds superstar har just kick-sparkat ett uppkäftigt Chrystal Palace-fan i bröstet, överklagat domen och vunnit. Det blir presskonferens. Inte helt olik bröderna Gallaghers okände kusin droppar han plötsligt de bevingade orden: ”When the seagulls follow the trawler, it is because they think sardines will be thrown into the sea.”

När Klas Barbrosson 2023 lånar ”When the seagulls follow the trawler” som titel till sitt videoverk så finns här en kärlek till såväl Cantona som till den fotbollskultur som han så många gånger förmedlat konstnärligt. Alla som sett Cantona trolla upp pressen på läktaren är beredda att förlåta allt dumt som han och hela fotbollsvärlden någonsin tagit sig till.

Men det är bara Barbrosson som lyckas överföra de lakoniska dragen hos i Cantonas geni till en stumfilmsgestaltning av den brutala verkligheten i Brunnsparken i Göteborg. I sju scener möter vi medelålders gubbar, odefinierat sportdressade, käkande på en burgare. Men just när de passerar över spårvagnsspåret från Femmans köpcenter och hamnar på bron till Brunnsparken så blir de attackerade. Av vadå? Måsar såklart. Verkets utvidgade fanfiction visar inte bara prov på möjligheterna i vardagsrealismens mest dråpliga sidor. Den öppnar också upp Cantonas ordstäv på nytt. Kanske var faktiskt den sardinsuktande fiskmåsen något mycket större än en metafor för sportjournalistikens väsen?

Barbrosson är djupt förankrad i konsten att samla upp, sortera, vårda, och varsamt presentera allsköns bråte på nya sätt. Å andra sidan framstår urval och sammansättning som ett symptom på att vår tids sena plattformskapitalism tagit kål på den kritiska potentialen i den lumpsamlande montagekonstens evangelium.

I ”Slarv” tycks det finnas ett slags strategiskt slarv i själva utställningsformen som montage. För den som letar efter principen bakom urval och presentation tror jag kommer att gå bet. Jag tror faktiskt varken slumpen, det omedvetna eller en viss konceptuellt regelverk kan fånga in orsaken till den typ av frihet som genomsyrar ”Slarv” som form.  

När en postmedial konstnär av Barbrossons snitt utnyttjar sin frihet så handlar det framför allt om ett kritiskt avstånd till material, medier och företeelser som behandlas. Inte sällan sker det på bekostnad av friheten i att behärska en viss teknik. Med tiden brukar detta kompenseras med en avskalad utställningspraktik, där friheten att välja vad som ska vara med i utställningen ställs i ett fruktbart förhållande till rummets motstånd och begränsningar.

På Fullersta gård är det som om Barbrosson vägrar spänna utställningsbågen. Här finns ingen ansats att maximera den rumsliga möjligheten att få objekten att framstå som mystiska, åtråvärda fetischer. I stället pekar denna strategiska slarvighet mot en frihet bortom konstvärldens konventioner. Likväl blir själva enskildheterna rätt snygga i close-up på internet. Tur då att just denna smittsamma slarvsylta dominerar hans Instagramprofil ”snackalla”. Och för er som i svårmod har vägarna förbi Östra sjukhuset i Göteborg, missa inte hans monumentala pruttkuddeträd. Det värmer.