Avmätt och kyligt om flacka stockholmsliv

”Hur fan gör man slut?” och ”Stockholm” får en att längta efter en annan samtid

helskärm

Om strävan efter mening, om längtan efter en plats att känna sig självklar på, om bristen på kontakt. Sådär skulle man kunna beskriva debutanterna Emma Arpstrands och Alexandra Anderssons romaner om några unga stockholmares relationstrassel. Arpstrands ”Hur fan gör man slut?” skildrar Eira Eklund som vill bort från sitt arbetarklassjobb som växeltelefonist, bort från sin beskedlige och liknöjde kille, bort från sig själv, möjligen, och in i något roligare, större, härligare. Hon vill jobba på Expressen, helst skriva krönikor. Om vad verkar oviktigt.

Anderssons ”Stockholm” skildrar en ung man ur övre medelklassen som nog är nöjd med tillvaron men ändå mår illa över sitt tillstånd, svårigheten han känner inför att känna. Han jobbar på kontor, går på events och firar nyår i Vietnam.

Böckerna fångar flacka stockholmsliv, människor som har den och den sortens jeans, som dricker öl på namngivna barer, svajpar när ensamheten känns jobbig. Som ständigt betraktar sig själva utifrån och med oerhört allvar, som förmår tänka endast i jämförande termer. Staden Stockholm, exempelvis, framträder först i kontrast till Malmö; där vill folk verka autentiska, i Stockholm är man oäkta. Om senkapitalismens förlamande ytlighet, om den allra dummaste alienationen, om den terapeutiska kulturens lögn om att allt som inträffar i en människas liv är betydelsefullt. Sådär skulle man också kunna beskriva Arpstrands och Anderssons romaner.

Om en generationsroman kräver två delar: porträtt av en tidsanda och tidlöshet, alltså en lyckad gestaltning av både det specifika och det universella, då tror jag Emma Arpstrand och Alexandra Andersson lyckas till hälften. Tidsandan fångas, också på en metanivå: det är så här det skrivs nu, sentimentalt men oestetiskt. I Arpstrands roman finns mängder med liknelser men inte en enda bjuder in till att förstå eller känna.

Anderssons roman har, till skillnad från Arpstrand, en stil – den är ursprungligen skriven som korta meddelanden på en social medieplattform – och känns elegantare, men inte intressantare. Den illustreras av foton på unga killar som vänt blicken in i kuddar och väggar. Det är avmätt och kyligt, men inte på något genomtänkt sätt. Jag menar därför att båda böckerna är briljanta gestaltningar av samtiden, som i och för sig får mig att längta efter komplett annorlunda läsupplevelser och helst också en annorlunda samtid.

För att kurera mig läser jag Engels välkända brev till författaren Margaret Harkness, våren 1888. Harkness hade skickat Engels sin roman ”A city girl”, och han var förtjust; det som grep honom var den ”äkta konstnärliga djärvheten”. Ändå hade Engels invändningar, specifikt att romanen inte var tillräckligt realistisk – det vill säga, karaktärerna var typiska nog, men de förhållanden som omgav dem skildrades inte. Engels önskade ingen tendensroman, han hävdade bestämt att ju mer författarens åsikter förblir dolda desto bättre för konstverket, men han önskade en roman som tecknat åtminstone några av omständigheterna som skapat romanfigurernas apati.

Med Arpstrands och Anderssons romaner får vi nöja oss med ännu mindre, tyvärr, men kanske skulle framtida stockholmstecknare kunna lära sig något av Engels råd. Att lyckas fånga apati och annat tidstypiskt i text är inte intressant nog, det behövs konstnärligt mod och realism också.