Han stretar emot den realistiska tvångströjan

Tony Samuelssons ”Kungen av Nostratien” är en lyckad återkomst

helskärm

När författare börjar skriva om själva författandet brukar det vara en varningssignal om att de har slut på viktiga saker att säga. Bränslet har tagit slut, livet har börjat gå på tomgång, eller så har de i värsta fall drabbats av skrivkramp.

Det är alltså med viss bävan jag läser Tony Samuelssons ”Kungen av Nostratien”, hans första roman sedan 2014 års hyllade kontrafaktiska sf-berättelse ”Kafkapaviljongen”. Redan baksidestexten avskräcker, med ord och fraser som ”slutföra en roman”, ”bästsäljarförfattare”, ”spökskrivandet” och ”Ivar Lo-Johansson”. Farhågorna kommer dock snabbt på skam.

Bästsäljarförfattaren i fråga är den store Göran Frid som drabbats av stroke och hamnat på sjukhus precis efter att han lämnat in manus till sin senaste roman. Förlaget upptäcker att det rymmer förbryllande tomrum där det tycks saknas text. In kallas proletärförfattaren John Forsman för att i största hemlighet lappa och laga manuset så att det stora förlaget kan sälja boken till hösten. Men ska en proletärförfattare ta sig an ett sådant uppdrag, och har de ens rätt att ändra i manuset? Vad är det som egentligen drabbat Göran Frid?

Det kanske mest snillrika med ”Kungen av Nostratien” är att tematiken i så hög grad avspeglas i formen. Å ena sidan rör det sig om en lågmäld thriller med klara bladvändarkvaliteter och klassisk dramaturgisk båge, å andra sidan är romanen en mycket träffande diskussion om litteraturens möjligheter och värde på en kommersiell bokmarknad. Här avhandlas allt från frågan om litterär kvalitet och folksmaken till proletärlitteraturens uppdrag i ett samhälle där arbetarklassen påstås vara proppmätt och ointresserad av böcker.

Skildringen av Johns arbete med Görans manus korsklipps dessutom med minnen från en uppväxt där Ivar Lo-Johansson var en nära vän till familjen, och en inflytelserik mentor. Vi får möta en åldrande författare som är fången i sina livsval, i sin oförmåga att faktiskt leva utan att utnyttja allt som stoff till sina böcker. Avsnitten ger ett så autentiskt intryck att de bär det självupplevdas prägel, men bidrar inte så mycket till romanbygget, annat än som kontrast till Johns och Görans författarroller och försök att få sina liv att gå ihop. De framstår faktiskt som precis det vrakgods från ett havererat och refuserat bokprojekt som de framställs som. Om det är medvetet gjort är det skickligt genomfört.

Mest suggestiva är de delar som handlar om gåtan med Göran Frids förvanskade manus. Allt fler mystiska och obehagliga omständigheter uppdagas, och diskussionen om samtidens bokmarknad och författarroller ersätts av hisnande perspektiv på de mest grundläggande frågorna om mänsklighetens och språkets väsen.

I likhet med flera andra svenska författare, som Lars Jakobson, Jerker Virdborg och Johannes Anyuru, tycks Tony Samuelsson vilja streta emot den samtidsrealistiska romanens tvångströja. Den traditionella realismen lämpar sig kanske också allt sämre för att fånga en samtid och verklighet som inte längre ter sig särskilt realistisk, rimlig eller sannolik. Tvärtom riskerar resultatet ofta bli förljuget, nostalgiskt eller endast historiskt dokumenterande. Mot slutet av Samuelssons roman osäkras också verkligheten på ett sätt som gör att den lyfter från samtidsrealismen till något som i brist på bättre kunde kallas stor litteratur.

En imponerande återkomst, höll jag på att skriva, men det hamnar väl som citat på pocketutgåvan.