Här får vi ett knippe Willy Granqvist-hits
Kanske får han nu äntligen sin rättmätiga plats i svensk poesi
Bara mycket kända människor eller ganska så kanoniserade författare brukar föräras med fotoporträtt på framsidan av sina böcker. Så kanske betyder det att poeten och radiomannen Willy Granqvist (1948–1985) nu är på väg mot en rättmätig, central plats i svensk poesi och litteraturhistorieskrivning. Omslaget till den nyutkomna klippboken med dikter och andra texter publicerade i antologier, tidskrifter och dagspress, pryds av ett förbryllande porträtt av författaren. Ansiktsuttrycket är splittrat. Blicken skelar något. Munnen fångad i ett försiktigt, kanske brustet, leende.
Granqvist var en central gestalt i dåtida kultursverige, i brytningen mellan 1970- och 80-tal. Som programledare och producent i Sveriges radio, och som en flitig och hyllad författare. Bland annat erhöll han Aftonbladets litteraturpris 1982.
Hans yttersta motiv är hur tiden gör avtryck i materien. Genom jordlager och partikelsvärmar. Och mänsklig, ibland panikslagen, svindelensamhet. Hans stil: Å ena sidan avskalad, klippvarm, saklig. Å andra sidan klangfull, intertextuellt späckad, tät av bilder. Han har ett mycket brett register. Och samtidigt låter han alltid så granqvistsk. Texterna bärs alltid fram av en omisskännlig, ömsint sorts exakthet.
Att betrakta porträtt av döda författare drar in en, färgar lätt av sig på upplevelsen av verken i sig. Plötsligt blir det mer tillåtet, eller bara svårt att motstå, att läsa ihop livet med dikten när författaren verkligen är död. Låta ett biografiskt fragment eller en förfluten tids tecken bli en upplysande tråd i väven som är att läsa. Vi griper efter en hel gestalt, en sorts ande runt texterna.
Vem är han på omslagsfotot? En humorist, i kontrast till den allvarliga poesin, nämns i förordet. Homosexuell, i ett homofobiskt och i det avseendet tyst samhälle, brukar jag tänka på när jag läser honom. Eller är han kanske framför allt någon som dog för egen hand. Det sistnämnda är en figur som det är lätt att skapa överskuggande romantik kring.
Hans känslighet borde angå alla som någon gång intresserat sig för svenskt kulturliv
Omslagsporträttet är skört och konstigt. Jag har sett den där bilden förut någonstans, men mindre och i svartvitt. Och jag känner mig först förvirrad på samma sätt som när man någon enstaka gång framkallar bilder i telefonen till fysiska foton. Skalchocken. Förskjutningen. Men det är något annat också. Något är alltför påträngande. Too much. ”Löven faller utför orons brant” kallas volymen, efter en diktrad. Hamrad över den uppblåsta, ledsna bilden är den en onödig dramatisering av ett högsensitivt litterärt arbete. Som lite för ofta tolkats ensidigt genom författarens självmord.
Redaktören Krister Gustavsson knyter i förordet titeln till den komplexa barnfiguren i Granqvists texter.
Okej.
Men jag tycker fortfarande att titeln är illa vald. Som att ropa ”kolla, en av våra unga döda”, över en skört sökande och ömhudad blick.
I övrigt har Gustavsson gjort ett fint arbete. Med omsorgsfulla kommentarer och utvik som skapar sammanhang. Gustavsson är för övrigt den nu verksamme svenska poet vars dikter tydligast präglas av ett arv efter Granqvist.
”Löven faller utför orons brant” är en inte överdrivet tjock bok som innehåller många olika slags texter. Ändå råder en märklig stillhet genom boken. Det är med en anmärkningsvärd konsekvent känsla som jag om vartannat tar del av Granqvists tolkning av en Sapfo-dikt, en intervju han gör med poeten Pentti Saarikoski, en brevväxling, konstkritik, självdeklarationer. Mest apart är en lillgammal skrivelse om skolpolitik. Andra ungdomsverk pekar kusligt framåt mot en av det mogna författarskapets mörkaste komponenter: unga pojkars utsatthet intill diffust våld.
En formmässig spegling från böckerna finns i de många notiserna. I Granqvists diktsamlingar utgör de en böjlig, infallsrik form, textserier som maler och borrar, med stilla förtvivlan, i en enslig vardag. Notiserna som publiceras här, hämtade från Expressen och Dagens Nyheter, är mer varligt utblickande, mjukare. Krönikor i koncentrerat kortformat. Det är vardagswilly som spanar i tunnelbanan, som syrligt granskar Socialstyrelsens affischerade budskap, och som precist fångar årstidernas växlingar i landskapet: ”Ett lätt tryck med fingertopparna får isen att brista. Det kalla vattnet oroas. I natt ska kölden väva på nytt, kristall skyttlas till kristall, nätverket växer åter ihop till en blank yta.”
Stor plats tar notis-sviten om Olof, där en femåring följs som en öppensinnad ledsagare. Ett faktiskt barn är här i all sin märkliga omärkvärdighet en kunnig guide i det mänskliga varat. Det vill säga i en stuga i Hälsingland.
Att föreställa sig något så lågmält och sinnligt tryckas på en kultursida i dag är en total abnormitet. Bara det är ett ganska hisnande tidsdokument.
Dikterna som publiceras är mindre befolkade än de är i Granqvists böcker – som vimlar av förnamn och förföriska, enigmatiska initialer. Det är som om Granqvist inte hinner fram till de konkreta relationerna när dikterna står enskilda. De andas inte så mycket socialt utanförstående som existentiell övergivenhet, idéer om relationer.
Kanske är de mindre präglade av den akuta, barnsliga oro som Granqvist själv håller fram i poetiktexten ”Poesin som fragment”. I stället famnar dikterna här runt en större, mer cerebral ängslan. Kosmisk, tidslig.
”Ett nätverk av andetag, / Växande i driften efter gemensam sak” står det i dikten ”Hopskrapad kronologi”. Där några spadtag i höstjorden får partiklar och hjärtslag att sjunga i en smått mystisk gemenskap.
Tack vare den här volymen får vi tillgång till ett rejält knippe nygamla Willy Granqvist-hits. Men framför allt ger den oss byggklossar som breddar – eller tygbitar, som man hellre vill säga när det kommer till Granqvist, som vidgar, töjer och nyanserar de emblematiska bilderna. Utöver den olycklige poeten, den oväntade spexaren och den kluvne garderobsbögen: En mycket kunnig, egensinnig och aktiv kulturpersonlighet, som måste ha rört sig mellan många olika världar.
Det har surrats om den här boken ett bra tag. Och jag tror att det finns mer. För några år sedan publicerade Granqvists vän Magnus Ringgren rungande diktskisser, från en upphittad pärm, i tidskriften Ord & Bild. Sedan är det ju det där utkastet till en bok om Mälarhöjden som det tisslats om – kan vi få se det? Och allt han gjorde för radion?
Hans känslighet borde angå alla som någon gång intresserat sig för svenskt kulturliv. Eller känt sig ansatta av de mänskliga tillstånden rädsla och nyfikenhet, på en och samma gång. Det finns ett språk att gå in i skräcken med.
