Rädslan för världskrig föder en ny sårbarhet
Göran Sonnevis dikter ger form åt det omöjliga
Publicerad 2024-04-16
Även om man inte är så bekant med Göran Sonnevis poesi har man kanske stött på hans dikt ”Om kriget i Vietnam” från 1965. I dikten tränger krigets fasor in i ett ombonat vardagsrum genom radio och tv. Utanför faller snön. Sonnevi låter krigets offer smälta samman med marsdagens vita ljus: ”De döda är siffror, som vilar, virvlar / som kristaller, i vinden över fälten.”
Sonnevis dikt lyckas med konststycket att både minnas de döda och påminna om hur förvånansvärt lätt vi har att glömma. I det spänningsfältet, mellan den skapande kraften och ändligheten i världen, har han sedan tillbringat hela sitt författarskap. Den nya diktsamlingen, ”Där allt är kontrapunkt tid”, är inget undantag.
På ett sätt tar den här boken vid där Sonnevi avslutade sist. Liksom tidigare varvas längre dagbokslika sviter med kortare lyriska dikter. Innehållsligt pendlar dikten fram och tillbaka mellan det som rör poetens hjärtpunkt – en flugsnappare, en lp-skiva på en skivspelare som börjar bli gammal, samvaron med vänner, samtalen med den älskade – och Imperiets brutala verkan på världen.
För nu skriver han om krig igen. En lång dikt följer noggrant rapporteringen från det ryska anfallskriget mot Ukraina under dess första hundra dagar. Rädslan och bestörtningen får resonans i hans nu nästan sextio år gamla dikt när han skriver: ”Det är inte 1965 Inte heller 1939”. Nej, det är april 2024 och för var dag dödas allt fler, inte bara i Rysslands vidriga krig, utan också i Gaza och i alla andra krig.
”Det förbannade kriget fortsätter Framtidens språk försvinner med
varje ögonblick Där vi är, i domen Där vi är domen Varje
ögonblick Stigande rädsla, att detta är den sista tiden”
Sonnevi har genom hela sitt författarskap uttryckt en stark medmänsklig delaktighet i världens lidande. Men upplevelsen av att leva i slutet av tiden och fruktan för att ett nytt världskrig ska bryta ut låter en ny sårbarhet ta plats i dikten. Oron gäller inte bara kriget utan också ”samhällets inre upplösning”, och den smittar mig som läser. Eller mer precist, den svarar mot den rädsla som redan börjat bli en omedveten del av tillvaron. Sonnevi skriver:
”Aldrig glömma Att striden förs också mellan Imperier De
existerande Eller de i vardande Också de försvinnande
Det ena vidriga tar inte ut det andra vidriga De adderas
Till en ny integral I det okändas funktion Alltid vardande
Mot noll Eller mot oändligheten Så såg jag krigen Också det
som fanns när mina ögon först såg Det minst onda såg oss”
Det är svårt att beskriva vilken betydelse Sonnevis diktning har för svenskspråkig poesi, men om jag skulle försöka så skulle jag framhålla rörligheten mellan stort och smått, det oavslutade i formen och tanken och öppenheten inför världen. Hans dikter skapar en förhöjd medvetenhet som står i samklang med tidens rörelser. De ger form åt det omöjliga, att skriva fram nollpunkten – det vill säga att livet, existensen, inte bara är skapande liv utan också glömska och död. I en av de korta dikterna står det:
”Lethe
är ett enda sammanhängande minne
kontinuerligt
brusfritt, en enda källa, oändlig”
Lethe var gudinnan som gav namn åt dödsrikets flod. Ur dess vatten drack de döda glömskans vatten. Ordet kontinuerligt vetter åt två håll. Inåt, mot dikten, som förstås kan betraktas som just ett enda sammanhängande minne. Och utåt, i den glömskas vatten som strömmar genom oss alla. Titelns kontrapunkt ”tid” är både den plats där döden sprider sig som glömska i världen och den punkt i vilken livet strömmar genom oss.
