Genusteori – bärare av allt de inte står ut med
I ”Who’s afraid of gender” skriver Judith Butler om demoniseringen av ”genusideologin”
När den amerikanska filosofen och litteraturprofessorn Judith Butler nu utkommer med ”Who’s afraid of gender?” ser hen ut över en värld som förändrats enormt, till det sämre, sedan den inflytelserika ”Gender trouble” utkom 1990. Det sveper en konservativ våg över oss alla, stundom fascistisk, stundom med dogmatiskt religiösa förtecken. Kön och genus, kampen för kvinnors, fattigas, hbtq-personers rättigheter möter ett motstånd som är välorganiserat och samtidigt spretigt – vad förenar egentligen den transkritiska feminismen med Vatikanen, Putins Ryssland och evangelikansk amerikansk höger?
”Who’s afraid of gender?” är en återkomst till frågorna om kön och genus, sedan Butler skrivit både om Hannah Arendt, om sörjbara liv och om hur vi som mänsklighet kan gå vidare efter en pandemi.
Det är inte en lättläst bok, snarare ibland onödigt snårig på det amerikanskt ordrika viset. Men resonemangen är spännande när det går att skära sig fram till dem. De olika kapitlen tar sig an Vatikanens syn på kön, censuren i USA vad gäller bland annat normkritiska böcker för barn, hur kön och genus förhåller sig till varandra, dikotomin natur/kultur, hur synen på kön hänger samman med rasistiska koloniala arv.
I Butlers analys är det tydligt att Meloni tvinnar samman genus och invandring
Men vi börjar med ett tydligt exempel på hur demoniseringen av ”genusideologin” uttrycks: 2022, när den blivande italienska premiärministern Giorgia Meloni talar i Spanien inför Vox-anhängare varnar hon för genusideologin, som det största hotet mot ett samhälle (man kunde ju tänkt sig ganska många andra hot). Den tar bort skillnaden mellan män och kvinnor, den kommer få kvinnor och mödrar att rentav försvinna. Melonis tal går snabbt och utan övergång vidare till att utmåla afrikanska immigranter som en sorts ondskefulla karikatyrer. I Butlers analys är det tydligt att Meloni tvinnar samman genus och invandring. Båda hotar den europeiska gemenskapen, familjen, nationen. Båda är invasioner. Och det är som en invasion, som något som kommer ”utifrån” genusteorin oftast ses hos sina kritiker.
Familjen är i fokus också när påve Franciskus jämför genusteori med bomber. De två könen, man och kvinna, är komplementära och av gud givna. Att ifrågasätta den ordningen är att upplösa det mänskliga. Att skapa kön är helt enkelt guds uppdrag.
Största provokationen är när katolska kyrkan, med sin historia av övergrepp på barn, försöker få det till att det är genusteorin som hotar barn, som är en övergreppsteori. Den som minns kritiken mot genusdagis när det var på tapeten, minns farhågor om att barn skulle fara illa. ”Genusdagis” blev också ett av skällsorden när en woke och elitistisk vänster skulle ställas till svars för något som gått för långt. För att inte tala om de politiska protesterna mot dragqueens som läser sagor. Ett tydligt exempel på när högern vill ”skydda barnen” från något harmlöst och ofarligt.
Butler kommer fram till att alla de här genuskritiska konservativa eller religiösa grupperna har förvandlat genus till en fantasm – en tankefigur som innehåller allt man inte tål. Man vill också göra det tänkbara otänkbart igen. Samkönade äktenskap med barn, könskorrigerande vård, icke-binäras rättigheter.
En transkvinna skapar sin kvinnlighet, men det gör också ciskvinnan
Men hur är det med genus? Är genus bara något performativt, något man kan ta på och av och spela? Lite man i dag, lite kvinna i morgon. Nej, självklart inte. Men genus, det sociala könet, är något som lärs in, som förstärks i ett intrikat och kulturellt diversifierat mönster. En transkvinna skapar sin kvinnlighet, men det gör också ciskvinnan. Varje dag och med olika stor ansträngning, kanske också olika kirurgiska ingrepp.
Och hur är det med kön? Är det otänkbart att gränserna mellan man och kvinna är flytande? Butler gör en övertygande genomgång av testosteronhalter, som mäts framför allt i idrottssammanhang. En kvinnlig idrottare får inte ha för höga, men sanningen är att en del kvinnor kan ha naturligt högre nivåer än en del män. Gränserna mellan könen är inte enkla att upprätthålla, trots att de enligt väldigt många människor är en enkel fråga om sunt förnuft.
När riksdagen nu i veckan ska rösta om en ny könstillhörighetslag, där det ska bli enklare att byta juridiskt kön, har debatten varit både högljudd och väldigt skev. Mest smärtar det med alla som kallar sig feminister och argumenterar mot lagen. Jag, liksom Butler, har nog ändå trott att det inom feminismen har varit öppet vad en kvinna är. Nu har kvinna blivit en stängd kategori.
Den trans- eller genuskritiska feminismen får ett eget kapitel hos Butler, där hon försöker reda ut hur den fungerar. Här koncentreras texten till Storbritannien, där den debatten har varit mest påtaglig. Butler argumenterar väl mot alla de vanliga utsagorna och farhågorna. Vi känner igen dem: kvinnor sägs ska bli våldtagna av transkvinnor på fängelser – här undrar Butler på vilket sätt transkritikerna kämpat för kvinnliga interners rättigheter, deras utsatthet gentemot manliga vakter eller andra medfångar – eller antastade i olika omklädningsrum (en rädsla Butler tolkar psykologiskt).
Felkönande är något som den transkritiska feminismen (och andra) länge ägnat sig åt. Och det är ingen liten sak, menar Butler, det är också förgörande för att den förnekar transpersoners existens: ”Tänk om du är judisk och någon säger att du inte är det. Tänk om du är lesbisk och någon skrattar dig rakt i ansiktet och säger att du är förvirrad och egentligen heterosexuell.”
Det sista man kan säga till den genus- och transkritiska feminismen är: Ni kan inte äga kön.
