Den beska smaken av ett lyckligt slut

Barbro Westling läser ”Fröken Island” – en extra sinnlig roman

avBarbro Westling

Foto: Art Bicnick
Audur Ava Ólafsdóttir, född 1958, isländsk författare och konsthistoriker, kommer med sin fjärde roman på svenska.

”Pudelns kärna är att det är för olikt det som vi ger ut för att vi ska kunna ge ut det”, meddelar förläggaren då han refuserar Heklas inlämnade manus.

År 1963 på Island är långt ifrån positivt inställt till kvinnor som vill bli författare. Kvinnor ska sköta hemmet och föda barn. Att Hekla skriver om en ”homofil” gör inte saken bättre. ”Det är svårt att ge ut något sådant. Män som hoppar i säng med barn.”


Audur Ava Ólafsdóttir väljer att återge tidens könsordning lakoniskt konstaterande. Det är som det är. I boken hörs inga invändningar eller protester. Hekla kan inte bli författare, lika lite som hennes dagboksskrivande väninna Ísey kan bli fotograf. Íseys problem för dagen är i stället att lyckas tillreda svärmors ripa, i väntan på nästa barn.

Fröken Island framstår på så sätt som historiskt trovärdig och läsaren dras inte med i att studsa upp och reagera. Men det lakoniska skapar också distans. Det är som om författaren inte riktigt vill att vi ska komma personerna inpå livet. Särskilt drabbar detta Heklas själsfrände, den homosexuelle och klädintresserade Jón John, vars person framställs besvärande schematiskt.

Boken är skriven i korta stycken med summerande rubriker och liknar med sina scenslut närmast ett filmmanus. Förloppet skildras sakligt, utan så mycket känslor, och skildringen blir därför dråplig och träffande, med en lång rad porträtt som gör läsningen genuint underhållande.


På restaurang Borgen kryssar Hekla skickligt mellan tafsande och gloende kunder medan hon serverar kaffe på bit eller kaffe med gräddtårta, innan hon får skynda hem till sin skrivmaskin. Pojkvännen, poeten med pipa, sitter med de andra poeterna på kafé, men våndas över att han inte får ihop orden lika bra som Hekla. Dock lyckas han få Hekla att känna skuld över att hon, och inte han, äger ordets gåva. Men det är ändå hon som upplever det suveräna i att skriva, i att ”hålla i taktpinnen”.

Fröken Island är den fjärde i raden av Ólafsdóttirs böcker som översatts till svenska, och den är lika lätt att ta till sig som sina föregångare. Kanske lämnar Fröken Island ett extra sinnligt avtryck, av uppskuren sockerkaka, lunnefågeln till middag, ryamattorna ovanpå heltäckningsmattan, tio minusgrader som raskt övergår i regn, de öde vidderna och Heklas pappa som under 25 år skrivit ner hur människor känt förebud av vulkanutbrott.

Och naturligtvis, den beska smaken av ett lyckligt slut.

ARTIKELN HANDLAR OM

Litteratur

Island