Från komma ut-eufori till paranoid aidspanik
I ”Där kärlek sker” berättar Bodil Sjöström Stockholms aidshistoria
Publicerad 2024-03-27
”Allt är annorlunda nu.” Frasen är blanksliten, glashal. En praktisk sak att säga om man inte orkar fundera över hur queera människor lever, minns och mår. Men för all del: bögiska kyrkbröllop och flator i möbelvaruhusannonser lät kanske som science fiction på 1980-talet. Och även om offentligheten med hatiskt täta intervaller bjuder på kalla hetskampanjer mot transpersoner, finns det åtminstone ett språk för erfarenheten.
Men jag tror att den skillnad som min generation HBTs (jag är född 1983) har svårast att greppa, är hur fundamentalt hiv och aids slog mot gaysamhället under 80- och 90-talen. Så många var med om vidriga sjukdomsförlopp. Så många dog. Och aids växte till en omfattande socialpolitisk fråga. Hur många sjukdomar utöver covid har blivit det?
Samhället växlade mellan stum ignorans och paranoid panik i sina reaktioner. Religiösa grupper fick guds kompetens att bestraffa bekräftad. Äregiriga forskare hade inte alltid en altruistisk hållning till sina värv.
Människor dog och sörjde i skam. Dödsorsaker och partners stängdes ute från begravningar.
Någon som var där, mitt i, var aktivisten, volontären och sedermera journalisten Bodil Sjöström, som nu utger reportageboken ”Där kärlek sker – Om hiv, aids och vännerna vi förlorade”.
Sjöström kom till Stockholm i början av 1980-talet. Och kom ut: ”Gaynätterna är glitter och glädje och en stark känsla av befrielse över att aldrig behöva vara ensam, så som jag känt ända sedan femte klass då känslorna började visa sig. Att vistas i Stockholms gayvärld är som att befinna sig i en underrättelsetjänst. Allt är hemligt, men vi hittar alltid varandra.”
Den här hemlighetsfulla men euforiska stämningen ska snart avbrytas av det som i pressen benämns som ”bögcancern”. Om man zoomar ut något ser man en kroknande linje: 70-talets trevande, brokiga frigörelseprocesser kommer av sig, abrupt och förkrossande.
Sjöström är med när de dödssjuka vännerna envist reser till Roskildefestivalen en sista gång, med diarrémagar, och fällstolar åt de klena benen. Hon sitter vid deras sjuksängar och sköter kontakten med krångliga föräldrar. Och hon finns i rörelsen som försökte testa, vårda, informera.
I ”Där kärlek sker” skriver hon Stockholms aidshistoria, växlande mellan intima minnen och redogörelser för samhällsdebatt och lagstiftning. Samt genom inskjutna vittnesmål från andra som var där – folk som förlorade vänner och älskare, folk som blev sjuka och överlevde, men också vårdpersonal.
Jag gillar vittnesmålspartierna jättemycket. De livliga brutalsammanfattningarna av hur sjukdomen slog sönder öden och familjerelationer är okonstlade men på något vis stjärnklara, sakligt snackiga. De visar hur mycket kraft det fanns vid sidan av tragedierna, hur mycket som gjordes. Solidariska och modiga personer som trotsade fobierna gentemot de utpekade riskgrupperna, där bögarna var de som sjukdomen kom att associeras tätast med. Intill varandra blir de berättelserna till smärtsamt lysande reportagekonst.
I skuggan av skammen var det många gånger enklare att säga ”jag vill hjälpa till” än ”jag behöver hjälp”
Men boken vill många saker. Och det korta formatet gör inte rättvisa åt Sjöströms ambition att glida mellan det personliga och den bredare historieskrivningen. Hon hade behövt mer utrymme, större svängrum. Nu hastas vissa spår förbi, medan andra saker, som minnesarbetet AIDS Memorial Quilt, breder ut sig väldigt. Detta sorgens lapptäcke – med nära 50 000 unika rutor, sydda för att hedra de som dött i sjukdomen – är verkligen inte ointressant, men i boken blir det baktungt och förvirrande. En redaktör hade kunnat lyfta det till en övergripande struktur för en bok som jobbar med stuvbitar ur historien. Liksom den hade kunnat se att en infallsrik bok tjänar på att ha konsekventa vinjetter till sina namnpresentationer.
Det trots allt stora med boken finns i nyanserna som Sjöström får fram. Det är så lätt att välja den enkla dramatiken när det gör ont, oavsett genre, ställa ont mot gott, vaska fram en tydlig progression. Men smärtpunkter och framsteg bär på motstridigheter, skiktningar – och dessa hittar Sjöström.
I ett svenskt sammanhang är det en stor sak att påminnas om hur uppmaningen att aldrig torka tårar utan handskar, inte bara handlade om rädsla för att bli smittad, utan om att skydda extremt infektionskänsliga patienter. Eller hur arbetsamt det var att i strömmen av volontärer skilja ut dem som själva behövde vård. I skuggan av skammen var det många gånger enklare att säga ”jag vill hjälpa till” än ”jag behöver hjälp”. Och när medicinerna väl kom på 90-talet förstår inte omvärlden hur stort det är, hur mycket det förändrar, och hur smittade många gånger blev kvar i stigmatisering och rädsla, i stället för att få stöd att kliva tillbaka ut i livet efter en dödsdom.
