Inte ens feministerna står ut med haggan
Victoria Smiths är utmattande arg i ”Haggor” – men hon har poänger
Publicerad 2024-03-18
Häromdagen, när jag klev av vid Skanstull, hörde jag en kvinna som fräste ”jävla kärring” åt en annan kvinna som hon menade stod i vägen. I rusningstrafik kan Stockholms tunnelbana vara en rätt aggressiv plats. ”Kärring kan du vara själv”, svarade den påhoppade, något överrumplad.
De kallade inte varandra ”jävla idiot”, som män nog skulle ha sagt i samma situation. Det finns ett särskilt ord för dumma fruntimmer som lägger sig väl till rätta i munnen på både män och kvinnor när man minst anar det.
Ett ännu starkare ord är hagga. Det är den där energiskt häxlika gamla kvinnan som inte bara är jävligt jobbig, hon är hämndlysten också.
Den brittiska litteraturvetaren Victoria Smith slår ett slag för henne i boken ”Haggor – Om föraktet för den medelålders kvinnan”. Smith älskar Glenn Closes rollfigur Alex Forrest i ”Farlig förbindelse”: ”I’m not going to be ignored”. Det är bokens tema: kvinnor som fortfarande vill ta plats, trots att de befinner sig i menopausen. Alla de som är trötta på att tvingas höja rösten för att nån ska lyssna på dem.
På oss. Jag är född 1968, mitt i det åldersspann som Smith skriver om.
Jag vet inte vad jag förväntade mig av boken, men redan efter 50 sidor är jag uttröttad av Smiths ilska. Allt, stort som smått, behandlas med samma ursinne. Den som finner arga kvinnor bortstötande brukar kallas misogyn, men jag väljer bort alla förbittrade människor. Vreden är odialektisk, för man ser bara sig själv.
Victoria Smith tycks inte fatta att medelåldern nog kan vara rätt besvärlig också för den andra halvan av mänskligheten. Även män registrerar sina åldrande kroppar. Gubbtuttarna, kulmagen, hårfästet, de sköra tänderna, de stela lederna, libidon. Även de känner sig hotade av den yngre generationen, som kan en massa som man själv hoppas slippa behöva lära sig innan man går i pension. Även de undrar om omgivningen betraktar en som en ömklig tönt, en stor propp i flödet.
Gills jag fortfarande, är det nån som lyssnar på vad jag kan och vill? Alla är utbytbara.
Vi är fortfarande objekt, konstaterar Smith, men mest som nåt slags hatthylla
Var jag än loggar in, senast i dag på min bank, är det unga (medelklass)människor som frontar företaget, produkten, upplevelsen. Folk i min ålder, som ju är de riktigt köpstarka, är helt osynliggjorda. De som är ännu äldre behandlas antingen som ett kostsamt politiskt problem (vården) eller som gulliga barn (”Hotell Romantik”).
Men visst har Victoria Smith rätt i att det finns typiskt kvinnliga erfarenheter. När man inte längre är fertil ser både män och kvinnor på en med en annorlunda blick. Man blir mindre intressant. Den makt som fertila kvinnor har fattar man först när man hamnat på den andra sidan. För sig själv, när ingen lyssnar, nyanserar man mantrat om den förfärliga ”objektifieringen” av unga kvinnor. Man kan rentav längta tillbaka till den. Vi är fortfarande objekt, konstaterar Smith, men mest som nåt slags hatthylla.
Varför finns det ingen feminism för oss? undrar hon. Vår erfarenhet av att vara medelålders intresserar inte den yngre generationen, för de tänker att de aldrig ska bli som vi. Åldrandet kommer inte drabba dem, i alla fall inte på samma sätt, lika stillöst.
Ett av bokens mer intressanta teman handlar om feminismens känslighet för ålder. Eftersom feminismen bygger på den egna erfarenheten handlar den ofta om de ungas problem, eftersom de unga kommer in med ny stridslust och ett eget karriärsug. Det gör att de uppfinner samma hjul som 60-talisterna, som lite struntade i 30-talisterna. Även om alla kampnostalgiskt sträcker ut en hand bakåt till pionjärerna, ser man ofta de äldre som oupplysta mumier.
Problemet är också att dagens feminism kommer med ett helt paket, vilket är alla sociala rörelsers stora misstag just nu. Du kan inte bara var för jämlikhet, du måste också ta ställning mot rasismen, klimatförändringarna, sexuell diskriminering, kapitalismen och nu även Israels massmord på palestinier. Jag kan för egen del sätta ett kryss i varje ruta, men jag fattar inte varför frågorna alltid måste kopplas samman.
En särskild balk i bygget är transfrågan, som Smith lyfter upp. De så kallade twerfen, som menar att kvinnor som är födda med livmoder har en specifik biologisk, kulturell, sociologisk och erfarenhet – det Smith kallar ”den mänskliga fortplantningens politiska betydelse” – behandlas som djävulen själv, som ska drivas ut ur församlingen. Ordet ”hagga” är en smekning i jämförelse.
Nej, det finns ingen feminism för kvinnor i min ålder, mer än att vi i vanlig ordning ska vara starka. Frigjorda och självständiga. Vad ska man med en man till, när det finns så fantastiska sexleksaker? Medierna dignar av 70-åriga kvinnor som vittnar om att de aldrig har haft så bra sex som nu (med sig själva). Härligt, bravo! Tänk om en man skulle prisa sin lösvagina i en relationsspalt. Jag ligger hellre med den än med min fru, vad ska jag göra? Vi skulle betrakta honom som ett kvinnoföraktande äckel eller som nån det är synd om.
När feminismen är som sämst, är den elitistisk till förbannelse
Åldrandet kommer med två existentiella kriser. Den ena är social, att man tappar status, som Victoria Smith tar upp. Den andra är kroppslig, insikten att livet ska ta slut. Man kan försöka lura sig själv med att ”50 är det nya 40”, ”70 är det nya 50” – här ska ingen bli gammal, inte jag i alla fall – men sorry, ingen kommer undan.
Eller också drabbas man av de jämnåriga feministernas förakt. Det hände mig när jag skrev en text för Norge, som råkade få fötter över gränsen hit och startade en av förra årets största kulturdebatter. Jag kallades fåfäng och svekfull. När feminismen är som sämst, är den elitistisk till förbannelse. Den som erkänner sig vara påverkad av de strukturer som feminismen vill krossa, betraktas som svag.
”Haggor” är alls ingen dålig bok, den kommer med insikter, motfrågor och pockar på debatt.
I vredens glipor dunkar både sorgen och humorn, där släpper Victoria Smith in läsaren. Ilskan krävs för aktion, men sårbarheten och dialektiken behövs för att få upp så många som möjligt på barrikaden.
