Tragiskt och roligt om en dag i ett liv i Malmö
”Oändligt underbart” är inte riktigt ihopgjuten men har samtal skrivna med ett absolut gehör
Publicerad 2022-10-18
När Malmöförfattaren Marjaneh Bakhtiaris nya roman börjar så är allt redan försent. Shayan, snart femton år, som bor med sin mamma Maryam och sin lillasyster Saga mellan den fina vita stadsdelen Kirseberg och spårområdet är redan död. Detta är ramberättelsen till Oändligt underbart. Och berättarperspektivet är en allvetande författare som också är ett sörjande kollektiv, kören i den här tragedin.
Så vad var det egentligen som hände? Det är det som romanen ska berätta genom en klassisk day in the life. Och det är inte Dublin för hundra år sen vår Ulysses genomkorsar, utan ett Malmö av i dag. Shayan går upp i gryningen för att dra till studion med en polare och spela in en låt till sin mamma som fyller fyrtio, som överraskning. Inte oväntat händer saker på vägen.
Och med Shayans smidiga dans nerför trappan börjar hans nedstigning: ”Det var staden som gett honom denna färdighet /…/ en lindansares förmåga att ta sig fram på de smalaste av förutsättningar. Att falla blir då inget märkvärdigt. /…/ Att istället fokusera på att landa med precision.”
Prosan är rytmisk och musikalisk och samtidigt har Shayan musik i lurarna som ett eget, privat soundtrack, ”en mjuk skånsk rap” med ”en somalisk melodi” – så det måste vara Malmö New Waves egen Ozzy eller kanske Guleed han lyssnar på.
Bakhtiari är bra på att beskriva stadens olika platser, människor, eller, som här, musik, utan att alltid ange exakt vad det är. Vi får ändå en känsla för Värnhemstorget, detta ogästvänliga blåshål med sina busshållplatser och sina pundare, liksom av stadsdelen Nydala med sina gårdar och balkonger, och en gemenskap som Shayans mamma flyttat ifrån för att ta barnen bort från misären. ”Är ni för fina nu?” som någons lillebror frågar, och även om det är på skämt så är det också på blodigt allvar. Mellanförskapet är en förbannelse som drabbar från alla håll.
Samtalen fyller en viktig funktion i romanen – och Bakhtiari har ett lika absolut gehör för ungdomarnas malmöslang som för släktingarnas svador. Som när Shayan hälsar på sin mormor Akram, politisk flykting från Iran, och hamnar mitt i hennes vardagsbestyr och pladdrande. Så tittar hon ömt på sitt barnbarn och utbrister: ”Är inte livet så oändligt underbart ändå?”
Staden är både hans smörgåsbord och en potentiell fara
Såklart har Akram rätt. Men läsaren som vet att hon flydde från ett krig och att hennes barnbarn snart kommer att dö tänker kanske också att livet är djupt fakking tragiskt.
Oändligt underbart får mig att tänka på Matthieu Kassovitz film Medan vi faller från 1995. Ni vet med det där skämtet om en man som faller från ett höghus och som tänker under fallet ”såhär långt går det bra” – fast man ju vet att han kommer att slå i marken med ett brak.
Shayan är inte någon hetlevrad ortenkille som gillar att slåss eller tjafsa med polisen. Men det räcker med så lite: färgen på hans hud, hans hår, vilka han umgås med och var han kommer ifrån. Därav hans dans nerför trappan. Varje steg räknas. Staden är både hans smörgåsbord och en potentiell fara.
För i romanens Malmö opererar vid denna tid en ny Lasermannen, en ny Peter Mangs, en rasistisk jävla seriemördare som skjuter svartskallar. Så pass att folk håller sina barn hemma från Malmöfestivalen den kvällen.
Genom möte efter möte, med släktingar, vänner och främlingar, och genom mamma Maryams återblickar när hon väntar på att Shayan ska komma hem, framträder ett Malmö bebott av många många människor som flydde från sina hemländer för att skapa något bättre för sina barn, av deras vilsna barn och av deras mer assimilerade men också vilsna barnbarn. En morfar med ptsd. Ett barnbarn utan samvete.
Ja, fram träder den sociala verklighet vi alla känner till. Där välfärden monteras ner. Och att vara en ensam morsa, well: ”Det var som om till och med tanken på ordet ”optiker” kunde kosta henne pengar.” Vit medelklass får däremot nöja sig med att skymta förbi som en kvinna som köper weed och inflyttade stockholmare som lyssnar på Laleh på en hemmafest vid Möllevångstorget.
Det är med andra ord inte bara tragiskt – det är också väldigt roligt och träffsäkert. Men vad synd då att det är så många korrfel. Och saker som att Shayan spolar vidare till nästa låt eller skruvar upp volymen.
Som Malmöskildring är Oändligt underbart kusin med Andrzej Tichýs Eländet. Den sitter dock inte helt, det är något med de många historierna och hur de ska gjutas ihop som inte funkar hela vägen. Men i sitt uppsåt att visa ”alla dessa platser som än idag skälver av våra pojkars drömmar och fall” och ge dessa pojkar ett ansikte – ett liv – har den min fulla sympati.
