Skakande om att förstå främmande mamma

Abdellah Taïas roman pulserar av rotlös längtan

Publicerad 2022-10-17

Abdellah Taïa föddes 1973 i Marocko men bor sedan länge i Paris. Han är den första öppet homosexuella arabiska författaren.

Abdellah Taïas nya roman Leva i ditt ljus är nära förbunden med hans (svenska) genombrott Ett arabiskt vemod (översatt 2012). I den tidigare romanen berättade han sin egen vinddrivna historia via fragment från 80-talets barndom i Marocko till nutidens tillvaro i Paris. Den nya romanen skildrar med ett liknande grepp hans mors historia. ”Till min mor: M’Barka Allali (1930–2010). Denna bok kommer helt och hållet från dig”, lyder dedikationen.

Det blir oerhört gripande att läsa böckerna hand i hand, eftersom den rotlösa längtan efter kärlek som pulserar genom självbiografin får både botten och bearbetning i den nya.

Det vuxna barnets bittra fråga till M’Barka hade kunnat vara: mamma hur kunde du låta mig driva vind för våg i Rabats slum som lovligt byte för kåta män? Var fanns din beskyddande kärlek? Utifrån den frågan hade en anklagelsebok kunnat skrivas. I stället blir Leva i ditt ljus något annat och mycket större, fast formatet är litet.

 

Taïa går in i sin mors kropp och försöker möta världen genom henne. Modern får i boken namnet Malika som på arabiska betyder drottning. Det är moderns stolta och envisa karaktär som gör namnet rättvisande. Pengar har hon inga, däremot tillgång till magi.

Hela boken talas fram av henne (genom honom) i korta meningar som huggna ur ökensten. Ändå blir skriften både åkallan och sång i Maria Bodner Grööns stilsäkra översättning. Vi möter Malika i tre livsfaser: som förälskad och nygift 19-åring i hembyn, som vuxen familjemor i Rabat och till sist i äldre år under ett pågående rån.
Varje del präglas av kamp. Varje del är också sammansnärjd med landets koloniala historia. Somliga minnesbilder träder fram som i eldskrift ur ökenstensraderna.

En bild fångar en kärleksutflykt med maken i ungdomen. De besöker ett vattenfall och har en helig stund tillsammans. Så plötsligt hovrar en fransk helikopter över dem, full av soldater med k-pistar. Allt skakar och den hotfulla scenen förebådar makens öde: han tar värvning i kolonialkriget i Indokina och det blir hans död.

 

Som ung, utblottad änka hårdnar Malika. Hon gifter om sig och får en rad barn. Här riktas blicken mot hennes envetna försök att förhindra att dottern blir piga hos den överjordiskt vackra fransyskan Monique. Kriget mellan kvinnorna (som Monique nog knappt märker) blir Malikas krig mot den ”välvilliga” kolonialmakten. Malikas häxkonster är mäktiga. Hon väcker inte läsarens sympati men respekt.

Sista delens märkliga möte med ett slags dubblering av sonen (författaren), i form av bögen och rånaren Jaâfar, blir så nära vi kommer en uppgörelse. Moderns och sonens livsberättelser jämkas. Händer sträcks ut och dras tillbaka, en måltid delas men kycklingtajinen är för salt. Vem rånar vem på vad i en familj? Svaret är oklart, också när allt ligger upplyst mellan mor och son, Rabat och Paris.

Taïas biografi formar sig som helhet till ett skakande försök att förstå denna mor som blivit främmande. Modern är rötterna, hon är landet Marocko och hans inre andra. Att leva i hennes ljus är att låta sig helas.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.