Självlärd och ödmjuk med perfekt jazzhäng
Georg Riedel var verksam in i det sista
Det finns ett litet rytmiskt knas, en felande upptakt, i Georg Riedels förmodligen mest kända melodi, ”Idas sommarvisa” från 1973:
”Du ska inte tro det blir sommar / ifall inte nån sätter fart …”
Den som har hört visan framföras av barn på en skolavslutning vet att just här blir det ofta svårt, och det kan ta en stund innan sångarna kommer till sans:
”… på sommarn och gör lite somrigt. / Då kommer blommorna snart.”
Puh.
Nåväl, kanske är den där pausen i själva verket finessen med ”Idas sommarvisa”? Ett litet jazzigt häng där mottagaren kan slinka in och fylla orden med sentiment.
I grunden en jazzkatt, kontrabasist, ägnade sig Riedel gärna åt den sortens godartade indoktrinering. Något han knappast var ensam om, eftersom i stort sett hela den dåtida jazzeliten var involverad i barnkulturen, från Charles Redland (”Alla vi barn i bullerbyn”) till Toots Thielemans (”Dunderklumpen”).
Nu är det i alla händelser för sent att fråga Riedel om saken, och detsamma gäller för Astrid Lindgren som skrev texten till Riedels melodi.
Oftast var det tvärtom. Lindgren skrev och Riedel letade efter melodiska frön i hennes ord: ”Lille katt, lille katt”. Det fick bli en enkel sak på åtta takter, men med varje halvtonsteg vägt på guldvåg.
Mest nöjd, har han berättat, var han med visan om drängen Alfreds hushållsnära tjänster, ”Fattig bonddräng”, också den med text av Lindgren.
Stundtals, som i musiken till ”Pippi på de sju haven”, går också ett centraleuropeiskt stråk (lite folkton, lite Kurt Weill) genom Riedels kompositioner. Det har förstås att göra med hans rötter i tjeckiska Böhmen, och i detta låter han sig jämföras med den estlandsfödda illustratören Ilon Wikland som också hon använde sig av sin bakgrund i arbetet med Astrid Lindgrens berättelser.
Till Sverige anlände Riedel som fyraåring, när hans föräldrar blev tvungna att fly från Karlsbad i dåvarande Tjeckoslovakien, undan Hitler och nazisterna. Pappa Karl var tysk och politiskt aktiv socialdemokrat och mamma Auguste var judinna.
1938 flyttade familjen in i en lägenhet på Folkskolegatan vid Hornstull i Stockholm, och redan i småskolan i Högalid konstaterade en lärare att lille Georg var musikaliskt begåvad och nog borde söka till Stockholms folkskolors sångklasser, föregångaren till Adolf Fredriks musikklasser.
Så blev det, Riedel fick lektioner i sång och fiol, men den avgörande musikaliska kicken kom först när han upptäckte jazzen och fann att han äntligen blivit lång nog för att kunna hantera sitt dröminstrument, kontrabasen.
Ryktet om den snajdiga basisten från Söder tog sig snabbt över Västerbron, och redan dagen efter sin studentexamen fick Riedel följa med på turné med barytonsaxofonisten Lars Gullin, den svenska femtiotalsjazzens största stjärna.
Gullin kom att bli en av Riedels viktigaste läromästare i komponerandets konst, och visade honom bland annat hur folkmusikaliska klanger lät sig vävas in i dåtidens tillbakalutade och ultracoola jazzstil.
Tyvärr var Gullin också en svårartad tablettmissbrukare, något som fick Riedel att så småningom hoppa av bandet och i stället sälla sig till Arne Domnerus orkester som vid tiden spelade fem dagar i veckan på Nalen.
Bara 20 år gammal var Riedel redan ett stort namn, och hädanefter vidtog ett musikerliv som i bredd och intensitet har få motsvarigheter i riket. Han spelade in i studio på dagarna, giggade om kvällen och skrev och arrangerade på nätterna. Samarbetena blev otaliga, och innefattade allt från jazzens största, som Stan Getz, till Bengt Bedrup och hans motionsprogram i tv till vilket Riedel komponerade signaturen.
Mest känt är förstås samarbetet med pianisten Jan Johansson, musikaliskt befryndad med Gullin och initiativtagare till experimentet och succén ”Jazz på svenska” (1964), en skiva där Riedel och Johansson tolkade ”Visa från Utanmyra” och andra svenska folkvisor. På ett naket och, får man väl säga, ännu oöverträffat vis.
När Johansson fyra år senare tragiskt omkommer i en bilolycka tackar Riedel ja till att ta över pianistens redan långt gångna arbete med musiken till Olle Hellboms tv-serie ”Pippi Långstrump”. Detta efter viss tvekan. Filmmusik hade han ju redan skrivit massor av, till bland annat ”491” och ”Roseanna”, men inte hade han väl öra för barnvisor?
Det hade han, minst sagt. Totalt blev det musik till nio av Astrid Lindgrens berättelser, liksom till en rad andra barnproduktioner, som Lennart Hellsings Bananskiva och träblåsorgien Alfons Åberg.
Georg Riedel var verksam in i det sista, och på Stim håller man alltjämt räkningen. Närmare 2 000 verk av Riedel har registrerats hittills, mestadels jazzlåtar men sammantaget en katalog med en spännvidd och resonansbotten av internationell toppklass.
Allt skrivet av en i stort sett självlärd och i alla lägen ödmjuk kompositör som sa sig ha förstått att han var bra på melodier men som också menade sig vara halvkass på harmonier.
Jag vet inte det jag.
