Omöjligt att greppa att barnen dödas i Gaza
Vi lever i utkanten av krigets skugga – språket räcker inte till
Det finns inget som rubriceras krigsbrott vad gäller våld mot barn. Däremot att attackera civila. Det är semantiskt förrädiskt, för i attackerna mot Gaza har det dödats hundratals barn om dagen. James Elder, talesperson på Unicef, beskrev det vid ett besök i Gaza under eldupphöret som ett krig mot barnen.
Barnen saknar skydd. Juridiskt, men också moraliskt, i gränsförflyttningen att målet (utplåna Hamas) helgar medlen (döda barn). Men också språkligt; att tillhöra den mest ansatta kategorin av krigsoffer, utan exakt språk för det, gör barnet ännu mindre synligt, ännu tystare. I anonymiteten löses hon upp. Är ingen.
New York Times beskriver kriget just som ett krig mot barnen i en artikel med rubriken ”The War Turns Gaza Into a ’Graveyard’ for Children”. Fler kvinnor och barn dödades de sju första veckorna än i Ukraina på två år, berättar texten. Detta för att Israel använder oproportionerligt stora bomber för folktäta ytor. Målet är ställen där många civila rör sig på små ytor. Det har bidragit till att barn har dödats i mycket snabb takt.
Att ett barn dör är obeskrivbart. Att 10 000 barn dödas. 20? Språket räcker inte till.
Jag tänker på Roland Barthes och vad han skriver i essäboken ”Mytologier”. Barthes säger att allt skrivet är myt, och myt är språk. Myt i bemärkelsen stelnad form. En formböjning som skjuter läsaren från innehållets vikt. Jag märker det: att läsa att ett barn dödas betyder inte det oerhörda att ett barn dödas. Märks det vad jag skriver här? Det känns som att jag mimar.
En ny dimension har tvingats lägga till att vara förälder hösten 2023.
De vita säckarna med lik, de blå i plast, ansiktslösa. Man kan estimera en sådan påses vikt samtidigt som man lämnar på dagis, kokar pasta, borstar tänder, nattar.
Döden är inverterad här, i icke-krigsdrabbade Sverige, i mina små flickors liv. Varje steg de tar är ett steg en annan femåring inte tar.
Det finns en död som har trätt in. Den onormala döden. Kriget är en skugga som är kallare ju närmre man kommer. Själv lever vi bara i utkanten av den, skamset tacksamma, lyckliga – visst, men också fördummade, frågande, äcklade. Jag i alla fall. Vi lever i felet av den. Dess anomali.
Språket räcker inte. Bilden räcker inte. Lämnar oss bara i ett mörklagt taggigt hål.
I september förra året klippte tusentals skolflickor av sig håret till följd av moralpolisens våld mot den unga kvinnan Jina Mahsa Amini för att hon visade hår.
Det var oerhört. Handlingen blev extrem då flickor ska vara tysta. Själva definitionen av flicka är att vara stilla, tyst. Det verkar bisarrt så här i efterhand att revolutionen bestod i så små rörelser. Men avståndet från inga rörelser alls blir astronomiska.
Kanske kommer folkrätten göras om efter detta krig, på samma sätt som Genèvekonventionen stipulerade 1949 att man inte får ha civila som mål vid attack.
I brist på att de döda små, blir levande igen.
Jag längtar efter att de tysta barnen ska tala.
