Jag längtar efter asfulla morsor i barnböckerna

Präktigheten i dagens litteratur beror på idealiserade föräldrar

Majoriteten av den barnlitteratur som ges ut är olidligt präktig. Ofta sägs det bero på att ungarna är idealiserade, att vi tappat kontakten med 70-talet då bilderböckerna var som mest diskbänksrealistiska. Det stämmer inte. Dampiga Mint i Johanna Thydells och Emma Adbåges ”Dumma teckning” får ett storartat vredesutbrott och fräser hemskheter när ett streck blir fel. Brödraduon i Åsa Larssons Pax-böcker är strulputtar på riktigt. För att bara ta två exempel på ”besvärliga ungar” i samtidslitteraturen. Själv har jag en annan tes. Präktigheten beror på att föräldrarna idealiseras.

Tanken slår mig när jag läser Kerstin Thorvalls ”I stället för en pappa” från 1971. Där har Magnus morsa Maria flyttat ihop med Leffe – en gammal kåkfarare. Inte bara svär han ständigt och röker som en borstbindare, han berättar också historier om hur han rånade banker och blev skjuten i benet av en snut. Visserligen gillar han att baka vetebullar, men tar han en öl slutar han inte dricka. Jag vet inte varför, men av någon anledning känns Leffe fullkomligt otänkbar i den samtida barnlitteraturen.


Mina tankar vandrar vidare till Kjell Johanssons och Gunna Grähs ”Jullan hittar en peng” (1984). Det är en bok för de minsta, men på ett uppslag går Jullan in i vardagsrummet där föräldrarna sover bland tombuteljer i en stank av bakfylla. Skulle aldrig hända i dag. Minnet fortsätter söka: i Anna Höglunds ”Mammaboken” (1985) stökar barnen så i affären att den ensamstående morsan blir ett åskmoln och måste ägna hela helgen åt att ligga i sängen och vara deprimerad. Skulle dagens bilderbokskonstnärer våga skildra tillvaron så oförblommerat?

I den samtida barnlitteraturen tycks föräldrarnas dålighet vara reducerad till att de håller på för mycket med mobilerna. Ibland är de utarbetade, fattiga och ger barnen för mycket skärmtid. Visst händer det ibland att de är charmigt kassa, som i Daniel Sjölins ”Morsan är haffad”. Men tro fan att det beror på att de är upptagna med klimataktivism. Det vill säga: rädda småttingarnas framtid.


Möjligen är jag orättvis. Kanske ger barnlitteraturen en realistisk bild av föräldraskapet i dag. Vi lever ju som bekant i barnets århundrade, och kravet på närvaro och skötsamhet har ökat explosionsartat. Men jag tror inte det.

Själv tänker jag på när jag hade små och satt i ett stökigt vardagsrum i en Stockholmsförort och min föräldralediga vän berättade att han brukade röka gräs tills han blev bäng för att stå ut med tristessen med sin lilla ögonsten. Var är han i samtidslitteraturen? Var är alla farsor som är med i Foxtrotnätverket? Var är morsorna som röstar på SD och blir stupfulla på Åbro 7,2 på fredagar? Jag längtar efter dessa idioter i bilderböckerna.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.