Mer betyg = sämre skola
Mikael Strömberg: Björklunds politik döms ut av pedagoger och hjärnforskare
Arbetslinjen. Och nu kunskapslinjen. Retoriken ekar klangfattig när både Moderater och Socialdemokrater efterlyser större fokus på betygen.
Betygsfrågan har infekterat hela skolfrågan, och blivit ett alibi för att vi ska slippa tala om undervisningen och hur lärande kan gå till, menar Per Kornhall i en ny bok om en svensk skola i fritt fall: Barnexperimentet (Leopard förlag 2013).
Betygen, kunskapskontrollen, är faktiskt en hundraårig berättelse om försämringens historia. Emil Hägg skriver i De svenska läroverkens förfall (1915) attproblemet på hans tid var att allt för många sökte sig till läroverken, att allt för många släpptes in, att kunskapskraven var för låga och att resultaten därför blev katastrofala. Det har en slående likhet med Jan Björklunds ”flumskola”.
Det är den modellen regeringen Reinfeldt vill tidigarelägga till årskurs 3 och ge ännu större utrymme. ”Betyg höjer inte resultaten i skolan utan ökar lärarnas arbetsbelastning än mer. Därför är det oroande att regeringen vill tvärtom”, svarar Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén.
Det finns inga bevis för att betygen har någon pedagogisk effekt. Enligt Kornhall och många med honom, har betygens funktion som informationskälla försvagats. Här är det nya betygssystemet (A till F) inget undantag, där läraren tvingas upprätta matriser för varje förmåga som ska bedömas i varje ämne, för varje elev. Matriserna ska sedan infogas i de individuella utvecklingsplanerna, som sväller över alla bräddar.
Lärarnas Riksförbund med Metta Fjelkner, menar att betygens betydelse bör tonas ner och inte tidigareläggas. I en rapport från 2011, påpekar hon att modellen gör att fler lärare pressas att sätta för höga betyg: ”Om lärarna utsätts för påtryckningar i den omfattning som vår undersökning visar, blir det orimligt att använda betygsmedelvärden som mått på god kvalitet i den svenska skolan.”
Vad har vi då för nytta av betygen? Kornhall svarar: ”Risken är att vi får en skola som mer handlar om att pricka av barns beteenden i stora matriser än om att undervisas, inte minst eftersom tyngdpunkten i det nya betygssystemet ligger på elevers förmågor och inte på kunskaper.”
Debatten har pågått sedan 1940-talet. Men nu har man plötsligt glömt tidigare forskning som visar att majoriteten av lärare, elever och föräldrar ställt sig öppna till olika betygsalternativ; arbetsprover, förutbildning, intervjuer. Det är inte skolvärlden som efterlyser mera dokumentation. Det är omvärlden.
Högstadielärarföreningen var under hela 80- och 90-talen för ett betygsfritt låg- och mellanstadium och även för ett betygsfritt högstadium om forskning kunde visa vilka andra motivationsskapande åtgärder som kunde ersätta betygen.
Och det kunde forskningen. Såväl pedagoger som hjärnforskare varnade för en alltför stark identifikation av mätbar kunskap i form av en siffra på ett papper, och undervisning i form av katederlärande.
Så kom den stora målstyrningsreformen under 1990-talet: ”En teoretisk konstruktion som det inte fanns någon praktisk erfarenhet av”, enligt Kornhall. En ideologiskt baserad, dramatisk reform kom att påverka en halv miljon barn.
I dag har betygen blivit en populistisk undanmanöver för att slippa svårlösta frågor om färdighetsträning och inlärning. Med slagord som ”Europas bästa skola” kommer man inte långt.
Det är också en springande punkt i Per Kornhalls bok. Hur börjar man en lektion? Hur lägger man upp den? Hur avslutas lektionen? Hur skapar man tydlighet som samtidigt är intressant och rolig i klassrummet? Kornhall konstaterar: ”På lärarutbildningen fick vi med några få undantag inte lära oss hur man kan undervisa”.
Jan Björklund trorpå fullt allvar att en lärare kan leda en klass genom att ladda ett klassrum med lärdom som hen liksom häller ner i tomma kärl. Det är en bild av lärande som mera minner om katekesen och husförhöret.
En av de varnande rösterna kommer nu även från hjärnforskaren Martin Ingvar vid Karolinska institutet: ”Det är för stort fokus på betygen i skolan”, menar han i ett inslag i SVT apropå Moderaternas utspel om betyg redan från tredje klass.
Martin Ingvar säger till SVT: ”En av de viktigaste frågorna är hur vi ska få i gång alla elever tidigt i färdighetsträningen. Har man inte verktygen blir betygen lätt ett bestraffningsinstrument.”
Under tiden fortsätter major Björklund driva svensk utbildningspolitik som en bataljon. Tidigare betyg, fler prov och mer undervisning ska ge Sverige en bättre kunskapsupprustning. Ungefär som när man bygger militära förband!
Men kunskap ger inga jobb. Det är färdigheten, frukten av den faktiska och intuitiva kunskapen, när man vågar lita på sin personliga förmåga att utföra en handling, improvisera, som skapar arbetstillfällen.
Att ständigt få höra hur betygen påverkar din framtid, kan skapa stress och panik. Och det saknas alltså inte forskning som pekar på att betyg inte förbättrar elevers resultat. Dessutom är risken att nya satsningar på lärarnas situation begränsas till hur de ska tolka själva betygssystemet.
I sin bok Bedömning för lärande från 2012 föreslår pedagogikdocenten Christian Lundahl i stället en balanserad kunskapsbedömning mellan betyg, nationella prov och skriftliga omdömen. Poängen är att själva kunskapsbedömningen är ett av verktygen i en pedagogisk verktygslåda. Lundahls tes utgår från att både summativa (sammanställd bedömning) och formativa bedömningar (kontinuerlig bedömning minut för minut) fyller en plats i utbildningen. Men hur kan de komplettera varandra? Utantillrabbel eller förtrogenhetskunskap? frågar Lundahl.
Min slutsats är att retoriken kring betygen fått dölja ett misslyckande av trosvissa pedagoger, klåfingriga byråkrater och besparingsivriga politiker. Barnen vet inte varför de är i skolan och föräldrarna får allt svårare att förstå syftet med skolan. Som förälder befinner jag mig längst ner i näringskedjan och kan bara se på när mina barn pluggar för betygens skull och inte för sin egen färdighets skull.
Det känns som att betygen skuldbelägger elever, lärare och föräldrar.
Under ännu en upprörd betygsinformation på mina barns skola kunde jag inte hålla käften längre: ”I dagens skola, med dagens betygssystem, skulle Einstein blivit underkänd i matte.” Ingen av lärarna protesterade.
