Jag känner mig ägd av Barbie
Kulturjournalisterna har bidragit till sommarens stora strid mellan kill- och tjejfilmen
På vägen till tåget från Malmö till Stockholm märker jag att min resväska är trasig. Ena hjulet har av någon outgrundlig anledning blivit trekantigt och innehållet guppar runt där inne: en chockrosa klänning till en fest, en rosa strandkjol och ett par byxor i samma färg. För första gången i mitt vuxna liv har jag semester samtidigt som alla andra, om det nu kallas så när man är ledig utan lön. Ändå extraknäcker jag uppenbarligen med att göra reklam för sommarens mest hajpade film, Barbie. Jag känner mig ägd.
Marknadsföringen av filmen har varit på gränsen till aggressiv, och mitt flöde har fyllts av åttio-och nittiotalister som dricker ur barbiemuggar eller poserar i fotobås som byggts upp för att efterlikna dockornas förpackningar. Den som har mage att ifrågasätta drömmen om att vara en ”Barbie girl” framstår i bästa fall som mossig, i värsta fall som patriarkal. Vem, under 20-talet, kan fortsätta bespotta tjejkulturens tjejkultur, en docka i söta pastellklänningar med tillhörande klackskor?
Jag borde kollat upp filmen innan, jag borde packat om min väska och klätt mig i svart den här sommaren.
Mainstream-film har alltid varit sammankopplad med reklam och ändå tycks mitt klädval vara ett tecken i tiden. Nu behövs ingen hafsig produktplacering, eftersom vi alla ställt upp som beredvilliga små dockor, oförmögna att särskilja vår barndoms nostalgi från våra vuxna konsumtionsmönster. Modet, filmen, identiteten, reklamen – allt är samma sak. I sluttampen inför Barbie-premiären har pr-människorna lagt in ytterligare en växel och presenterat två val för publiken: ska de gå på killfilmen om krig, Oppenheimer, eller tjejfilmen om dockor? Meme-skapare och kulturjournalister har glatt bidragit till marknadsföringen genom att måla upp valet av biofilm som sommarens stora strid.
Själv hamnar jag vid ett tillfälle på en helt annan film som visas på en utebiograf, efter att ha sneglat på omslaget och sett några kända ansikten –Matt Damon, Viola Davis. Filmen, “Air”, visar sig vara en två timmar lång reklamfilm för Nike, där själva varumärket är huvudperson. Storyn är skrattretande – vi följer några reklamares försök att få Michael Jordan att bli nya ansiktet utåt för företagets nya sko. Som publik förväntas vi heja på Nike och håna konkurrenterna (Adidas, Converse). Det stora gåshud-ögonblicket i slutet består i en uppräkning av Nikes aktier och en genomgång av hur mycket de multinationella företagets VD tjänade på att låta basketspelaren fronta kampanjen och en redogörelse för att Nike köpte upp Converse.
Jag borde kollat upp filmen innan, jag borde packat om min väska och klätt mig i svart den här sommaren. Men jag har semester och retirerar, sätter på en låt som av en händelse dykt upp i mitt huvud på sistone. I’m a blonde bimbo girl in a fantasy world. Dress me up, make it tight, I’m your dolly.
