Bruce Springsteen hör aldrig vad någon säger
Vi har lämnat arenorna och tänkt samma sak: Det kändes som att han spelade bara för mig
För några år sedan såg jag Bruce Springsteen tillsammans med min flickvän, och när ”Thunder road” drog igång började hon gråta. Egentligen hade det nog inte så mycket med själva låten att göra, utan att hon och några vänner hade valt just ”Thunder road” som årets sista låt under varje nyårsafton. En liten madeleinekaka. Men det spelade mindre roll för mig. Min känsla var avund. Jag avundades att hon fick se honom spela för första gången.
Nu råkar ju ”Thunder road” vara en av de bästa låtarna som finns, just därför visste jag att den skulle komma mot slutet. Vid extranumrens början, efter någon ösig arenarocksklassiker. Han kommer in ensam, ljuset dämpas, och sen det där munspelet som skär igenom skelettet. En öppning, har han beskrivit den som. Första låten på skivan, första raden ”a screen door slams”, man är ute genom dörren.
Man kräver upprättelse. Att han ska bekräfta allt som ryms inom en
”Han måste vara en så god människa”, utbrast min flickvän. Det hon menade var hans outtröttliga förmåga att ge folk vad de vill ha. De vill ha ”Thunder road”, de vill ha ”Born to run” och ”Dancing in the dark”. Och han gör det på ett annat sätt än de han jämförs med. Det är inte Rolling Stones som spelar ”Satisfaction” i sömnen, på exakt samma sätt. Det är inte Neil Youngs röv mot publiken eller Bob Dylans muttrande under hatten. ”Thunder road” ska spelas, men varje kväll ska den spelas som om det vore första gången. Bara i Sverige ska den avverkas tre gånger nu. Publiken bryr sig inte om hur det var i går. De kvällar när det känns motigt försöker han hitta ett ansikte i publiken, och fokusera på hen.
Om man ska passa på att säga något när det kan vara sista gången vi får se honom på en scen, så väljer jag detta. Miljontals människor har lämnat arenorna och tänkt samma sak: Det kändes som att han spelade bara för mig. En beundransvärd egenskap som kommer med ett pris. Folk upplever sig förtjäna något av honom. Jag vet det, eftersom jag är likadan. Flera gånger har jag skakat på huvudet åt idioter som bara vill skråla allsången i ”Born in the USA”. Jag förstår honom på ett annat sätt, har jag tänkt. Det där har inte med mig att göra.
Trots att han alltid primärt har varit en liveartist har mina största ögonblick varit med hörlurar. På måndag kommer jag stå tillsammans med tusentals andra, som är ute efter den där kollektiva euforin, de vill se sprickor i Ullevis betong, och jag kommer önska mig till stunderna när jag cyklar till Gubbängen för en match med korpenlaget och lyssnar på ”Tuscon Train”. Då är han min. Man kräver upprättelse. Att han ska bekräfta allt som ryms inom en. Och när han gjort det en gång vill man ha mer. Det enda kravet på oss är att stå där och underhållas, medan han ska ge allt av sig själv och börja om dagen efter. Och så går de ändå och köper korv och öl under balladerna. Det måste vara någon variant av helvetet.
Kanske resulterar det i något jag börjat uppmärksamma först på senare år – Bruce Springsteen är inte en särskilt bra lyssnare. Som make, vän eller ens ytligt bekant verkar han mer eller mindre oduglig. Sedan den uppmärksammade självbiografin och påföljande Broadwayturnén har det krupit fram mer och mer om hans mörker. Depressioner, otillräcklighet. Liksom en uppsjö av låtarna verkar det gå tillbaka till den tysta pappan, som satt i köket med sin öl och väntade på att den långhåriga slyngeln Bruce skulle komma hem. ”Vad tror du att du gör med ditt liv?”, ska han ha frågat. ”Och det värsta av allt var att jag aldrig kunde förklara det för honom”, säger Bruce i ett långt försnack till en liveversion av ”The river”. En sådan mening gick rakt in och har blivit mitt svar, inte till någon förälder, utan ett tyst försvar mot hela omvärldens förväntningar. Ni kanske inte förstår, men jag gör det. Ett citat som rymmer sorg, isolation, men också en orubblig självsäkerhet kopplad till enträget arbete.
”A story is just a story”, har han själv sagt. Också det ett slags monument över skapandets villkor
Men för någon som på gamla dagar har gjort så mycket självrannsakan verkar isolationen kvarstå. I podcasten med Barack Obama ska de diskutera sig fram till ”Amerikas själ”, eller något. Den är ganska svåruthärdlig. Inte minst eftersom de beskrivs som vänner, men dynamiken går ut på att Obama frågar något varpå Springsteen börjar mala, och aldrig ställer en fråga tillbaka. Och i en ny HBO-special med Howard Stern sitter programledaren och öser superlativ över artisten. Men Bruce höjer aldrig blicken, bara skrockar och plinkar på gitarren. Det är svårt att se ett genuint intresse för andra, bortsett från i musiken där han är känd just för att sätta sig in i andra perspektiv, och det måste bero på ett helt liv i andras tjänst. Undantaget är de där fyra timmarna på scen. Jag antar att vi ska vara tacksamma för den uppoffringen.
Somliga hävdar att det är klichéer Springsteen ägnar sig åt. Men jag har alltid varit fullständigt likgiltig inför David Bowies masker och spel med identiteter. Det ruckar mig inte en centimeter. Springsteen använder sig av stora ord som hope and dreams och hittar synonymer till dem, lite som han själv beskrivit i skapandet av albumet ”Born to run”. Han var medveten om att han använde sig av rockens absoluta arketyper, och därför gällde det att skala ner och skala ner tills bara det mest sanna stod kvar, i motsats till de två tidigare, ordrika och Dylan-inspirerade skivorna. Det var menat att bli den absoluta skivan, den som gjorde annan musik överflödig. Vilket … ja. Och om man lyckas bortse från plattityderna så kan man se att det han säger helt enkelt är sant. För mig har det alltid framstått som ett skapandets villkor.
En gång var jag i New Jersey och letade efter alla platser. Jag hade hört alla låtar, läst alla böcker och artiklar, sett dokumentärerna och konserterna. Nu fanns bara verkligheten kvar. Vägskylten med ”E Street”, Madam Marie’s lilla bås för spådomar på Asbury parks strandpromenad, krogen Stone Pony där han spelade fram till morgnarna. Där köpte jag en kopp. Men det var också allt som gick att göra. Det var bara platser och bilder. ”A story is just a story”, har han själv sagt. Också det ett slags monument över skapandets villkor. Man ägnar ett helt liv åt att försöka berätta den berättelsen. Man skrapar på livet och försöker hitta in.
