Sluta kräv nostalgi av Sveriges Radio

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2015-06-09

Kulturchefen svarar på Magnus Ringgrens kritik

Först som sist: Man kan alltid bli bättre. Och det är bra att Sveriges Radios innehåll diskuteras.

Vi har resurser och uppdrag att anstränga oss till det yttersta, för att så många som möjligt ska kunna ta del av bra innehåll.

Men inte mycket får godkänt när Magnus Ringgren går till storms mot kulturutbudet i P1 (Aftonbladet Kultur 4 juni).

Det finns poänger i det Ringgren skriver, men det är ofta så svepande att jag som ansvarig chef har svårt att bemöta allt i sak. Vi kan som artikelförfattaren påpekar bli bättre på att till exempel initiera kulturdebatter, och det är självklart ingen som vill göra fel (jag vänder mig mot Ringgrens sätt att göra enskilda misstag till norm, som ”man kan inte uttala franska namn”).

Några punkter är Ringgren felinformerad om, Filosofiska Rummet är ett av kulturredaktionens program, dokumentärerna sorterar inte under Ekot, till exempel. Men det är ingen stor sak. Det är däremot utgångspunkten, den underliggande tanken om vad public service-radion ska vara.

Ett nostalgiskt filter läggs ofta över radion (och P1 i synnerhet) när den diskuteras på kultursidor. Magnus Ringgrens artikel illustreras med en byråbild tagen 1933, med en kvinna som tittar på en radioapparat av då senaste modell. Samma fenomen uppträdde i andra medier när vi gjorde en omdebatterad förändring av OBS häromåret: Bild på en vintage-radio, text med en framskymtande önskan att den talade radion ska stå still när allt annat förändras i rasande fart.

Jag kan förstå längtan efter beständighet, men utbudet kan inte konserveras. Det är att på sikt göra sig irrelevant för lyssnare, och det är inte i linje med nuvarande sändningstillstånd. I avtalet med staten sägs bland annat att Sveriges Radio ska ”… erbjuda ett mångsidigt kulturutbud som ska fördjupas, utvecklas och vidgas” (ur § 9) och ”… ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor” (ur § 8).

Det kan naturligtvis uppfattas på olika vis. Min tolkning är att delar av utbudet behöver nå ut brett, samtidigt som vi i andra delar bör utveckla det till synes smala.

Det finns flera sätt att förnya folkbildaruppdraget. Som till exempel när Lundströms Bokradio kombinerar sin mycket stora kunskap om litteratur med tilltal och sammanhang tillgängligt för en bred publik.

Vi har successivt också byggt ut Kulturnytt de senaste åren. Programmets olika editioner når nu dagligen var femte vuxen svensk (1,5 miljoner lyssnare per dag mars-maj 2015) och över en vecka når vi ca 40 procent.

Ringgren vänder sig mot att Kulturnytt, där nyheter och kritik har i princip lika stora utrymmen, ”sysslar med det organisatoriska kring kulturen”. Varför skulle vi inte göra det, undrar jag? Vår tids snabba tekniska, ekonomiska och politiska utveckling påverkar i högsta grad såväl konsten som människors förutsättningar att ta del av och utöva kultur.

De senaste två åren har vi också ökat det totala P1-utrymmet för kritik, för att utveckla kärnan i kulturjournalistiken. Vi skapade bland annat programmet Kritiken 2014, vilket Ringgren förbigår snabbt i sin text. Vi har också ökat bevakningen av facklitteratur i de korta OBS-sändningarna, också med ambitionen att utveckla radioessäistiken.

Den senaste tiden har Filosofiska Rummet diskuterat social hållbarhet utifrån Zygmunt Baumanns teser, OBS har rört sig mellan Kim Kardashian och Roland Barthes, Kulturreportaget skildrat hur konsten kläms mellan kapital och politik på Venedigbiennalen. I veckan kan man lyssna på trekvartslång kulturradio om den polske poeten Adam Zagajewski, och Kerstin Berggrens Spotlight om polarprisvinnande Evelyn Glennie.

Återigen, vi anstränger oss till det yttersta för att så många som möjligt ska kunna ta del av innehåll av hög kvalitet.

Det är även fortsatt riktningen för framtiden.

Mattias Hermansson är kulturchef på Sveriges Radio