AI klarar mycket men inte att krama ett barn
Arbetet med människor står i fokus i flera filmer på Göteborgs filmfestival
Göteborgs filmfestival har gått ut hårt med sitt eget projekt ”Another Persona”, den manipulerade versionen av Bergmans film. Resultatet, som bara visades en enda gång i en på sin höjd halv–trekvartsfull salong, sa kanske något om riskerna med AI-tekniken. Den kan stjäla arbete i filmbranschen, absolut. Men just detta var inte en manipulation som kunde lura någon, Alma Pöystis ansikte blev alltför likt en mask, samspelet led (ännu mer) av tystnaden. En version av ”Persona” som gjorde skillnaden större mellan den uppburna aktrisen och sjuksköterskan, det kulturella kapitalets makt än mer tydligt.
Vård och omsorg är samspel – det är bland annat frånvaron av kontakt som gör att Bibi Anderssons Alma får ett sammanbrott i ”Persona” – och under filmfestivalen visas en del film på temat arbete, där just olika typer av arbete med människor är i fokus. Barnmorskor, lärare, hemtjänstpersonal, förskolelärare, säsongsarbetande underhållare, arbetare i äldreomsorgen.
Nils Petter Löfstedt, som förra året visade sin ”På Hvitfeldtska bodde vi”, är nu aktuell med ”Det omätbara”, en dokumentär om det arbete som kräver en speciell människokunskap, omtanke, hänsyn. Utgångspunkten är filmarens egna föräldrar, och filmen sträcker sig från tiden före pandemin till ungefär nu. Som väntat dyker Jonna Bornemark in och redogör för Aristoteles kunskapsbegrepp fronesis, den praktiska klokskapen, den som lärs in genom erfarenhet och empati. Den kunskap som är just omätbar, som nedvärderas och absolut inte betalar sig. Löfstedt följer personal, kämpar med tillstånden att få filma, är med när förskoleuppropet demonstrerar.
Arbetslivets usla villkor hänger med i film efter film och blir ett eget tema. Det är kamp mot nedskärningar och utnyttjande, i franska ”Midwives” går barnmorskorna ut på gatorna för att kräva bättre villkor. Lean production och just in time-tänkandet är så allomfattande att det är en självklar utgångspunkt för filmskapare.
”Midwives” är en spelfilm, ett drama som genom valet av yrkesskildring kommer rakt in i livet och döden. Så gott som hela filmen utspelar sig på arbetsplatsen, i korridorerna och i förlossningssalarna. Det föds barn, det firas jul med champagne, det bildas par. Ett mikrouniversum. Det är väl det arbete är: den plats där många tillbringar den största delen av den vakna tiden. En plats där livet pågår.
Men att vilja bort är ett starkt motiv i arbetsskildringar.
Flera filmer som utspelar sig i skolans värld visas, och det är också en miljö som skildrats flerfaldigt genom filmhistorien (från ”Hets” till vinterns filmpärla ”The holdovers” för att ta några exempel”). I franska ”Ett riktigt jobb” och i den svenska kortfilmen ”Kaos” ränner vi in i ett tema som tycks evigt: vad gör skolan med bråkiga elever? Bakom skildringen av hur lärarkollegiet samarbetar skymtar det lite mer krassa hur disciplineringen ser ut.
Alla har en relation till skolvärlden, och där möts också nuet och framtiden. Det är ett perfekt medelklassarbete att skildra, till lika delar intellektuellt och omvårdande. Där alla kunskapsformer krävs. Där samhällets normer synliggörs och barn ska fostras till medborgare.
I ”Ett riktigt jobb” är det ingen som vill bort, tvärtom. Lärarjobbet är ett kall, det omsluter tryggt huvudpersonen som i filmens början är en osäker vikarie. Men att vilja bort är ett starkt motiv i arbetsskildringar. Ernst De Geers hyllade satiriska ”Hypnosen” skär rakt in i den entreprenöriella låtsasvärlden, med jakten på investerare och sin ängsligt förfinade yta. Vägen ut, eller kanske in i det autentiska, skapas genom leken. Det är otroligt roligt (och kanske jobbigt) att se paret Vera (Asta Kamma August) och André (Herbert Nordrum) manövrera i de olika världar som bjuds.
I en välmående medelklasstillvaro med vackra trägolv och smakfull inredning har en människa möjligen råd med leken, eller med fyllan som i den eleganta kortfilmen ”Välkomna på visning”, som också den delvis driver med det lyckade livet. Det är inte som när barnmorskan gråtande säger upp sig, eller som när Kalia (Dimitra Vlagopoulou) i grekiska ”Animal” gör ett storstilat avsked då hon insett att kroppen och själen för länge sedan har fått nog av att dansa inför festsugna och festande turister.
Den som någon gång säsongsarbetat kan känna igen sig i ”Animal”. De usla villkoren, sammanhållningen som bygger på en gemensam rastlöshet och ovilja att stanna där man föddes. Äventyret. En metod att försöka komma undan och komma bort. Titeln ”Animal” syftar på vad arbetet på det stora hotellet kallas, animatör, det vill säga någon som levandegör och underhåller, och förstås syftar den också på djur. På villkoren, att vara till för andra till 100 procent. Att vara redo att sakta ätas upp.
”Animal” skildrar på sätt och vis också ett omsorgsarbete, fast uppskruvat. Det maniska festandet blir groteskt, en ventil kanske för att klara det andra vanliga livet men för ”animatörerna” det enda som bjuds. När jorden går under gör den det till tonerna av Yes sir I can boogie, eller någon Alla Pugatjova-hit.
Den artificiella intelligensen kommer kunna skapa en ny koreografi på partyhotellet varje kväll, tyvärr för de kreativa yrkena. Men den lär inte kunna möta människan. Den lär inte nå fronesis. Lär inte kunna leka med en lätt dement åldring eller krama ett barn i rätt läge. Kanske tillhör framtiden ändå omsorgs- och vårdarbetet.
