Sveriges akademiker är rädda för politisering
Den intellektuellas ansvar är att tala sanning inför makten
Har intellektuella ett särskilt ansvar att delta i det medierade offentliga samtalet genom att tala sanning till makten? Frågan ställdes av Edward Said för 30 år sedan i ”Representions of the intellectual” (1994) och ter sig lika aktuell i dag. Inte minst i relation till Israels intensiva bombningar av civila i Gaza.
Vikten av den intellektuelles bidrag stärks av det offentliga samtalets utpräglade historielöshet, tvära kast mellan viktiga problemområden och snabba konsensusbildningar i komplexa frågor. Vägledande principer ersätts obekymrat av andra grundsatser, om så behövs för att underbygga bilden av den rådande ordningens rättfärdighet.
Ansvaret tydliggörs genom att kontrastera den ”intellektuelles” roll mot ”politikerns” och ”expertens”. Politikern företräder den grupp hen gör anspråk på att representera och vars välgång hens uppgift är att främja. Allmänbildning, historiemedvetenhet och fackkunskaper inom relevanta politikområden tycks knappast avgörande. Det finns alltid sakkunniga att tillgå och politiker som anser det imponerande att hålla två bollar i luften kan komma långt i karriären.
Experten är särskilt kunnig eller skicklig på ett visst område, vilket kräver en så stark avgränsning att området verkligen går att behärska, eller en tillräckligt okunnig konkurrens och publik. Det går exempelvis inte att vara ”islamexpert” då en människa skulle kunna viga hela sitt liv åt islamstudier utan att lära sig mer än bråkdel av allt som finns att veta om islam. Många av dagens dramatiska händelser och problem är för komplexa för att rymmas inom ett område möjligt att vara expert på.
Den intellektuelle företräder inga partikulära intressen, representerar inget parti, rör sig fritt över experternas avgränsade områden och är skolad att kritiskt undersöka normerande utsagor om naturens ordning och tingens vara. Enligt Said är den intellektuelle sekulär, i betydelsen följer inga gudar och auktoriteter utan använder den akademiska friheten att applicera sitt tänkande på problem av denna världen.
Naturligtvis är denna frihet villkorad, vilket mängden akademiker i exil vittnar om. Men inte heller i samhällen med relativt hög grad av akademisk frihet bör bilden av den intellektuelles autonomi överdrivas. Varje akademiker är situerad i tid och rum, befinner sig vid ett visst eller ett begränsat antal universitet, uttrycker sig bäst på ett eller ett fåtal språk, lever i en viss tid och har sina familjemedlemmar, inkomster, erfarenheter, lojaliteter, kunskaper någonstans, inte varsomhelst eller överallt, ifrån.
Med frihet kommer ansvar. För Said består den intellektuelles särskilda ansvar av att tala sanning till ”makten”, här i bemärkelsen de institutioner och auktoriteter som besitter de resurser och förmågor som behövs för att ta och driva igenom beslut, också mot andras vilja.
Tanken är naturligtvis inte unik för Said. Ordagrant sägs uttrycket ha myntats 1942 av den svartamerikanske medborgarrättsaktivisten och kväkaren Bayard Rustin som i strid med sin tids ordning stod upp för ickevåld, socialism och homosexuellas rättigheter.
Akademiker talar helst med andra akademiker, håller fast vid nyansering och fördjupning
Maningen går utöver sanningssägarens och rör specifikt ansvaret att uttrycka sanningar också då de kan vara obekväma och försätta talaren i fara. ”Den mest ädla formen av jihad är att våga säga emot en orättfärdig härskare i dennes närvaro”, som profeten Muhammad uttryckte saken i en hadith. Said var förtrogen med både svartamerikansk och islamisk idétradition men också med Michel Foucault, som via Platon och Aristoteles uttrycker ett liknande imperativ i ”Sanningens mod” (1984).
Med ”sanning” söker Said inte bakvägen återupprätta något absolutistiskt sanningsbegrepp, utan vidhåller vikten av att den intellektuelle ihärdigt fortsätter ifrågasätta sådana normerande utsagor. Inte heller tänker han sig den intellektuelles uppgift i termer av den upplyste sanningssägare som sätter sig till doms över de okunniga och missledda.
Anspråken på den intellektuelle är mer modest, men likväl krävande: att nyttja sin akademiska skolning och frihet till att kritiskt undersöka hur makthavare lever upp till den standard och de normer de hänvisar till för att upprätthålla sin legitimitet. Said lyfter här den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna genom vilken majoriteten av de stater som bär upp världssamfundet uttrycker de grundläggande och universella mänskliga fri- och rättigheter som tillkommer alla människor världen över. Att de är universella innebär att inga undantag medges, oavsett hur avskydda eller värdelösa någon sorts människor anses vara i vissa regimers, makthavares och auktoriteters ögon.
Brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna är många och ingen intellektuell kan engagera sig i alla frågor, men har enligt Said ett särskilt ansvar att kritiskt granska hur makthavare i det egna landet förhåller sig till grundlag och internationella överenskommelser. Han betonar vikten av att de intellektuella höjer rösten i de fall makten och inflytelserika opinionsbildare använder dubbla måttstockar och söker legitimera eller ursäkta undantag från människans fri- och rättigheter. Som palestinsk-amerikansk akademiker verksam som professor i litteratur vid Columbia University i New York innebar det för Said en särskild skyldighet att kritiskt undersöka amerikanska makthavares agerande. Medan det var berättigat att ingripa mot Iraks invasion av Kuwait och den ryska ockupationen av Afghanistan, var det illegitimt att byta logik och själva invadera Irak och bistå den israeliska ockupationen av Palestina.
På motsvarande sätt skulle det för svenska intellektuella medföra ett ansvar att granska svenska makthavare genom att undersöka verifierbara fakta i relation till kända åtaganden och överenskommelser. Sverige har undertecknat Genèvekonventionerna och Romstadgan som ligger till grund för den Internationella brottsmålsdomstolen och har förbundit sig att spåra upp, utreda och medverka till att förövare av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser lagförs, vilket ytterligare skärptes i en ny lag från 2014. Brotten är universella och kan utredas i Sverige oavsett var de har begåtts och av vem. Sverige har fördömt ryska attacker mot civila i Ukraina som krigsbrott, ställt sig bakom sanktioner mot Ryssland och bojkotter av ryska idrottare i internationella sammanhang.
Sedan i mars 2023 är Putin efterlyst och kommer att gripas om han besöker Sverige. Samma inställning bör naturligtvis prägla svenska makthavares agerande när det kommer till israeliska angrepp mot civila palestinier i Gaza. Principer blir endast meningsfulla i konkreta praktiker. Brott av detta slag är universella, inga undantag eller ursäkter medges.
Svenska makthavares oförmåga att leva upp till svensk lag och internationella överenskommelser i dessa och andra fall ökar naturligtvis vikten av att den intellektuelle talar sanning inför makten. Detta försvåras dock av två faktorer: dels den motvillighet att delta i det offentliga samtalet som länge odlats bland svenska akademiker och dels det stigma som kan brännmärka den intellektuelle om dennes försök att bena ut ett komplext problem går på tvären mot normerande dagsuppfattningar. Akademiker talar helst med andra akademiker, håller fast vid nyansering och fördjupning, och räds den politisering och förenkling mediala framträdanden medför.
Resultatet blir många intellektuellas frånvaro i sammanhang av vikt för allmänhet och makthavare som inte vistas i de lärosäten där spännande akademiska samtal oförtrutet fortgår eller har tid att läsa mångfalden av vetenskapliga texter som ständigt produceras.
