Lördagsintervjun med Frick var dålig teater
Redaktionernas syn på kvalitet gör debatten ytlig och polariserad
Det finns en återkommande replik hos Ingmar Bergman för att beskriva verklighetens skådespeleri som klingar falskt: dålig teater.
I ett chattrum under rubriken ”lördagskaos” planerade althögerprofilen Chang Frick aktionen med Rasmus Paludan utanför turkiska ambassaden. Man skulle jävlas med vänsterns Nej till Nato-demonstration på Medborgarplatsen samma dag, planerad i månader.
I helgen frågades Chang Frick ut i Ekots lördagsintervju. Vi fick höra honom slingra sig och skylla på andra, gå till motattack och gömma sig bakom ironi, och fick ta del av hans rudimentära politiska analys om ”högerkanten” och ”vänsterkanten”. Samt ett plötsligt uppkommet engagemang för mänskliga rättigheter.
Chang Frick agerade som killen som kastat smällare i tjejernas omklädningsrum och nu låtsas att han ville diskutera lag och ordning.
Dålig teater.
Jag säger inte det där om teater som en vacker metafor. Jag menar helt konkret att det finns instrument i kulturen för att avslöja lögn, illusioner och trick. Det instrumentet är kritiken.
I en tid av vurm för klassisk kultur och kanon ska det påpekas: västerländsk yttrandefrihet hänger tätt samman med vissa former, genrer och medietraditioner. Idealet är hederlig debatt i syfte att frilägga samhällets problem och möjligheter. Recensenter beskriver, diskuterar, bedömer. Den som yttrar sig står för sig själv, talar inte för laget.
En Astrid Lindgren, en Sara Lidman, en Sven Stolpe. De hade klart politiska uppfattningar, men man lyssnade inte på dem som företrädare för någon åsiktsgemenskap.
Dagens sortering av allting i höger eller vänster är bara dålig rollbesättning.
Offentligheten blir en scen för posörer, som gärna byter position, med följare som hejar eller buar och delar
Redaktionerna bestämmer vem som ska mångfaldigas i massmedia. De rollbesätter, gör en kvalitetsbedömning och väljer vad som ska få utrymme och på vilket sätt.
Så vad är kvalitet för dem? De senaste tio-femton åren har det ofta varit det som kallas engagemang. Klick och delningar i sociala medier, att publiceringen diskuteras, helst hos mediekonkurrenterna. Agendasättande journalistik, som DN säger. Berättardrivna långa texter och poddar om politik och samhälle har blivit vanligt.
Fånga uppmärksamheten och väck känslor.
Så länge som kvalitet definieras så kommer debatten vara uppdriven och polariserad, ytligt politisk med sanningen som summan av åsikter. Självklarheter som antirasism eller hbtq-rättigheter blir diskussionsfrågor. Offentligheten blir en scen för posörer, som gärna byter position, med följare som hejar eller buar och delar. Ensamma, eftertänksamma inlägg drunknar i bruset från läktarna.
Public service, som inte är kommersiell på samma sätt, har gjort sitt yttersta att ge plats åt alla åsikter. Jag undrar om den krångliga intervjun i lördags får redaktionerna i SR och SVT att börja omvärdera det. De har inget uppdrag att motsvara representationen i riksdagen eller liknande.
Mediechefer försvarar riktningen med ord som bredd, konsekvensneutralitet, och att lämna till läsaren, lyssnaren eller tittaren att bedöma innehållet.
Dålig teater.
Det görs alltid en kvalitetsbedömning. Frågan är bara vilken kvalitet.
