Gör om gör rätt
Maud Eduards om det sexistiska könskontrakt som den liberala demokratin inte rår på
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2017-11-29
#Metoo är en fantastisk sak. Det är politisk handling på hög nivå, ett kollektivt separatistiskt uppror av en omfattning och styrka vi aldrig sett tidigare. Tusentals kvinnor, och endast kvinnor, har gått samman i olika grupperingar, helt utanför den etablerade (parti)politiska ordningen. Dessa kvinnor har helt enkelt politiserat mäns sexuella våld mot kvinnor. Men vad betyder det? Och om det är en ny politisk spelplan vi ser – vad säger den om könsordningen?
Att kvinnor i grupp både uppfattas som och utgör ett hot är inget nytt. Mycket könsrelaterat förändringsarbete i politiken är också resultat av kvinnor organiserade krav, märkligt vore det annars.
Men jag vill placera in #metoo i en bredare politikförståelse, inte i första hand fundera kring åtgärder och reformer som ska komma ut av metoo. Metoo har inte vällt fram FÖR ATT något ska verkställas som INTE är Metoo. #tystnadtagning, #visjungerut, #med vilken rätt, #imaktenskorridorer, #teknisktfel med flera upprop är politik i sig. Och jag ska förklara varför denna tanke är viktig.
För det första, genom att agera kollektivt skaffar sig kvinnor tolkningsföreträde, gör sig till ett politiskt ”vi”. Kvinnorna i uppropen gör något på eget bevåg, skapar handlingsutrymme för sig själva och andra kvinnor. De vittnar om att de har varit/är offer, men träder fram som aktörer.
Gör om och gör rätt är kvinnornas budskap: i den rådande sexistiska ordningen vill vi inte bli inkluderade. Kvinnorna ber inte att få del av mäns privilegier. Tvärtom säger de definitivt nej till en ordning som så skamlöst utnyttjat kvinnors underordning. Händelserna har inte tagit ifrån dem handlingskraft. Här praktiseras solidaritet som politisk makt.
För det andra betyder kvinnornas kollektiva, separatistiska upprop att den andra parten i könsrelationen blir benämnd: män som utsätter kvinnor för sexuella trakasserier och våld samt män som låter detta ske.
Män pekas ut som de förövare de är, att de står för 97 procent av allt våld i samhället. En del tvingas nu ta ansvar för sina handlingar. Några riskerar att bli avskedade eller känner kanske att det bästa är att säga upp sig. Övergrepp riskerar att bestraffas, rättsligt, ekonomiskt – och socialt, om inte annat. Det institutionella skydd som män kunnat förlita sig på börjar krackelera. Homosocialiteten har nått en smärtgräns.
En patriarkal struktur som genomsyrar samhällets alla centrala institutioner har avtäckts. Som Sara Ahmed så enkelt klargör i Att leva feministiskt: ”En enskild man som våldför sig på dig ges tillåtelse till detta: det är struktur. Hans våld rättfärdigas som naturligt och oundvikligt: det är struktur”. Även om inte en enda enskild man ”outas”, pekar de separatistiska uppropen ut män som kollektiv. De har politiserat män som part i en könsmaktrelation. En förbjuden handling.
”Nu riktas strålkastarljuset mot den grundläggande samhälleliga könsordningen – i all sin nakenhet”
För femton år sedan skrev jag en bok som heter just så, Förbjuden handling, med underrubriken Om kvinnors organisering och feministisk teori. I den hävdade jag, enkelt uttryckt, att kärnan i den manliga normen är att män inte erkänns som politisk kategori. Och att så länge den normen råder kan den liberala demokratin inte fungera som mötesplats för diskussioner om kön och makt.
Problemet är, som den franska filosofen Geneviève Fraisse skriver i La sexuation du monde, att demokratin är neutral. Den kan inte hantera utsatta och diskriminerade grupper i samhället annat än som individer.
Demokratin kan bara förespråka symmetri, det vill säga att det ska vara lika, i det här fallet lika för män och kvinnor. Den kan inte handskas med mäns våld mot kvinnor på strukturell nivå, så uppenbart dessa dagar.
Statsvetaren Carole Pateman skulle säga att Metoo styrker den tes hon drev i sin bok The sexual contract, att under det samhällskontrakt som sluts mellan förment jämlika individer ligger könskontraktet, enligt vilket kvinnor ska vara tillgängliga för män.
Kampanjerna rör verkligen vid detta könskontrakt, ett kontrakt som knappast utmanas av den liberala demokratin eller av en jämställdhetspolitik som syftar till könsbalans. Jämställdhetsminister Åsa Regnér gör ett tappert försök i Svenska Dagbladet (20 nov) att klämma in #Metoo i jämställdhetsdiskursen. Men det gäller inte, menar jag, ”att säkerställa jämn könsfördelning i riksdagen efter valet”. Eller att tro att med jämn representation kan partierna ”säkerställa att demokratin fungerar”.
Nu riktas strålkastarljuset mot den grundläggande samhälleliga könsordningen – i all sin nakenhet, avklädd allt lull-lull om obändig manlig sexualitet, manligt beskydd och försvar som skämt eller ”inget illa ment”. Jämställdhetsministerns tal om att prioritera ”kvinnors liksom mäns politiska rättigheter” står inte pall för Metoo-kampanjernas berättelser. Kön, våld och makt har lyfts upp på dagordningen.
Maud Eduards
Prof em i statsvetenskap
