”Jag och Anders skulle ju bli gamla ihop”
I 26 år har de delat allt – när Anders Nunstedt dör i cancer rämnar Carina Nunstedts tillvaro.
Skrivandet blir en ventil.
– Jag skrev för att tömma mig själv på de jobbigaste känslorna, säger hon.
Nu är boken ”Vi ses på andra sidan” här.
Den 16 juni 2021 dör Anders Nunstedt, 51, på Ersta hospice, älskad make och tvåbarnspappa. In i det sista har Carina hoppats att det ska gå att rädda honom. Nu är det som att marken gungar.
– De sista veckorna hade jag väl förstått att han skulle dö, men inte greppat det ändå. Anders såg hela tiden en strimma hopp. Han var en så ljus person, in i det sista, säger hon.
Carina Nunstedt, 54, beskriver en lång relation utan stora kriser. Båda gör karriär inom media, han är musikjournalist, hon är tidningsentreprenör och förläggare, men de ser till att ta vara på vardagen.
– Vi var väldigt samspelta, uppmuntrande och nyfikna på varandra. Ett bra team som föräldrar. Anders var också väldigt bra på att sätta gränser för jobbsnack. För en del par som jobbar med samma sak kan det nog ta över, men han brukade säga: ”En jobbfråga till, sen skiter vi i det där och pratar om annat”.
Det fanns ingen plan
Nu ställs hon inför en överväldigande sorg. Men också att behöva axla föräldraskapet för tonårssönerna helt själv, och att reda upp allt det praktiska efter att maken dött.
– Jag hade inte gjort någon plan. Det låter kanske konstigt. Vi hade så klart pratat litegrann om begravningen och Anders hade skrivit ner en del tankar i ett dokument märkt ”Om allting skiter sig”. Men jag hade inte gått in i tankarna på hur jag skulle hantera sorgen. Det sköt jag upp. Jag ville bara vara i nuet, säger hon.
– Det var jättetungt att gå från tvåsamhet till ensamhet. Jag och Anders skulle ju bli gamla tillsammans.
Hon konfronteras med stora, avgörande frågor.
– Vem är jag utan dig? Vad ska jag göra i resten av mitt liv? Det tvingades jag svara på. Och nu har jag lärt mig att det går att börja om, säger hon.
Vännerna sluter upp. Hon lyfter särskilt fram två av dem, paret Ann och Jörgen, som rycker in med det rent praktiska, som att skjutsa sönerna och ställa lagad mat utanför ytterdörren. För i akut sorg kan även vardagsbestyr kännas som stora hinder, berättar Carina.
– De hjälpte till på ett kravlöst sätt.
Skrivandet blir en nödutgång, berättar hon.
– Jag har ju alltid skrivit som journalist och jag har tidigare skrivit böcker, men det fick en helt ny betydelse när tillvaron ställdes på sin spets. Jag började skriva för att orka gå upp ur sängen, för att tömma mig själv på de jobbigaste känslorna. Jag skrev i den gula anteckningsappen i mobilen. Den blev en vän. Fick jag ner några meningar varje dag så kändes det inte längre som att jag skulle sprängas, säger hon och fortsätter:
– Först efter ett år började jag titta på texten och tänka: Kan det vara så att det här är en bok?
Mötte ett medium
Carina Nunstedt tar till många hjälpmedel för att bygga upp livet på nytt, vilket hon skildrar i boken ”Vi ses på andra sidan”. Träning, samtalsgrupper, coacher, resor, att skriva öppet om sorgen i sociala medier – vilket ger enormt gensvar. Hon beskriver även mötet med mediet Frida, som säger sig ha kontakt med Anders Nunstedt, på andra sidan.
– Jag upplevde absolut att jag fick en kontakt, som var otroligt stark, säger Carina.
– För mig var det väldigt kärleksfullt. Frida var framför allt en bra coach och krishanterare. Hon fick mig att gråta som jag aldrig hade gjort tidigare, och bara att få släppa ut sorgen var bra.
Hyllad i båda kvällstidningarna
Efter Anders Nunstedts död hyllas han på ett historiskt vis i Expressen och Aftonbladet. Markus Larssons text om vännen och kollegan publiceras i båda tidningarna, konkurrenterna möts för att hedra Anders Nunstedt. Att det blir just Markus är Anders eget val, när det närmar sig slutet, berättar Carina.
– Gud, den texten betyder så mycket för mig och familjen. Den är så vacker!
Hon tillägger:
– Det var otroligt att tidningarna kunde mötas över gränserna för att hylla Anders.
Två år har gått. Sorgen och saknaden består, men marken gungar inte längre under Carina Nunstedts fötter. Med sin bok hoppas hon inge hopp åt de som går igenom samma sak.
– Jag har blivit bättre på att omfamna tomrummet, att vara ensam en fredagskväll. I början var det fruktansvärt. Brutalt! Jag kände att ”Alla andra har den där lyckliga tvåsamheten”. Fast jag vet att det inte är så. Jag fick träna på det. Nu kan jag ibland känna: ”Det blev ju ganska mysigt ändå”.
