Ännu fler recensioner räddar inte författarna
Kritiken mot kritiken är alldeles för slapp
Svenskar läser allt mindre, särskilt unga. I stället tar andra kulturformer större utrymme i människors liv: tv-serier, sociala medier, ljudböcker och poddar.
Vem bär ansvaret för detta, och hur ska förlag och kultursidor förhålla sig till det som sker? Frågan är svår, svaret är inte självklart.
I helgen skrev förläggaren Stephen Farran-Lee en debattartikel i DN, där han hävdade att bristande intresse från landets kultursidor bidrar till litteraturens kris. Om vi bara recenserade fler titlar, så skulle försäljningen av kvalitetslitteratur gå upp.
Debatten om kultursidornas roll och ansvar är inte ny. Den har böljat fram och tillbaka de senaste hundra åren, ofta med utgångspunkten att kulturjournalistiken ägnar sig för mycket åt populärkultur eller politik. Diskussionen blir ofta inåtvänd och narcissistisk, losskopplad från större trender och materiella skiften. Farran-Lees artikel är tyvärr ett exempel på detta, och på något sätt är det rörande med denna tilltro till kultursidornas makt. Men det är samtidigt tråkigt att en tung redaktör på ett av landets stora förlag gör en så svag analys.
Litteraturen spelar inte den centrala roll i kulturens ekosystem som den en gång gjorde. Det oroar även mig, både för litteraturens skull och för att läsning och textförståelse är centrala förmågor för medborgare i en demokrati. Men krisen för läsningen och litteraturen beror inte på kulturredaktörerna, utan på större trender: teknikutveckling, låga politiska ambitioner när det gäller bildning och läsning, övergången från en textdominerad kultur till mer av ljud och bild.
Aftonbladet Kultur är en av landets absolut största kultursidor, i antal läsare. Räknat på ett annat sätt så är vi en liten sida – vi publicerar bara ungefär tre texter varje dag, och ett poddavsnitt i veckan.
Allt ska ändå få plats: litteratur- och konstkritik, teateranmälningar, idédebatt, texter om AI-utveckling och poesi. Paradoxalt nog har inte litteraturkrisen lett till att färre böcker ges ut, tvärtom. Skulle vi recensera all nyutgiven litteratur som ingår i det finlitterära kretsloppet skulle vi under utgivningssäsong behöva skriva tio anmälningar per dag, vilket givetvis är en omöjlighet.
Farran-Lee påpekar att kultursidorna ingår i litteraturens ekosystem, och det stämmer. Jag vill hävda att vi tar vår uppgift i detta på stort allvar. De senaste åren har antalet litteraturrecensioner på Aftonbladet Kultur legat i stort sett stabilt, detta trots att människor läser allt mindre. Vi läser och värderar alla svenska romandebutanter, och recenserar de vi tycker är tillräckligt intressanta. Vi prioriterar den kvalificerade kritiken, både av den traditionella kvalitetslitteraturen och av de böcker som människor i stor utsträckning faktiskt läser. Farran-Lee kritiserar lite nedlåtande vårt intresse för genrer som fantasy och thriller. Men min övertygelse är att en levande och läst kultursida med nyfikenhet måste ta sig an det breda och populära. Det tjänar alla på, även ekosystemet och kvalitetslitteraturen.
Ambitionen är att angripa några av de problem Farran-Lee beskriver, inte ghosta hans författare. Till detta kan läggas att inget hos oss ligger bakom betalvägg, utan publiceras öppet och tillgängligt för alla. Kulturen är fortfarande fri i Aftonbladet, vilket i sig är ett litet mirakel i en tid när nästan all kvalitetsjournalistik låses in.
Det är bra med debatt om kulturjournalistikens uppdrag, möjligheter och begränsningar, och jag förstår att Farran-Lees kritik kommer ur en djupt känd oro som jag själv delvis delar.
Men hans ansats är för snäv för att bli verkligt intressant. En av de frågor jag själv brottas med är varför så mycket av journalistiken på de stora kultursidorna fortfarande är nästan helt textbaserad. Är det verkligen rätt avvägning? I slutänden är vårt uppdrag inte att finnas till för vare sig förlagen eller författarna, utan för läsarna, lyssnarna, tittarna.
