Sveda & verk
Ulrika Stahre om Sverigeheta performancekonstnären Marina Abramović
Denna senvinter kan få ha undgått att Marina Abramović är närvarande i Stockholm. Utställning på Moderna museet, performance i Eric Ericsonhallen (nyligen avslutad), film på Tempofestivalen och dessutom en bok, en memoar.
Gå genom väggar utkom förra året och har påpassligt publicerats på svenska just när Abramović är som hetast här. Det är en spännande bok, en berättelse om uppväxt, konstnärskarriär och ett oupphörligt sökande efter något – inre frid, kunskap, närhet.
Memoaren är en i stort sett kronologisk historia, som inleds med uppväxten i Belgrad. Eller förresten: som inleds med föräldrarnas historia. Danica och Vojin var båda partisaner som kämpade mot nazisterna. De räddade till och med varandras liv och gifte sig när kriget var över.
Det är bara en av dessa fantastiska historier och sammanträffanden som fyller Gå genom väggar. Abramović träffar sin livskamrat Ulay, det visar sig att de inte bara fyller år samma datum, de har båda rivit ut den dagen ur sina kalendrar. Hon lyckas köpa ett nedgånget hus i Amsterdam för en spottstyver, mot alla odds. Hon och Ulay acklimatiserar sig och överlever ett halvår i fyrtiogradig hetta i Australiens öken.
Men Abramović har inte skrivit en skrytbok, hon har skrivit en memoar som är full av Balkan- eller om det är kommunisttidshumor, självtvivel och styrka. Uppväxten skildras som svår, mycket beroende på föräldrarnas ständigt krisande äktenskap. Men också privilegierad, eftersom deras insatser under kriget och deras brinnande kommunism gav dem en ståtlig och stor lägenhet i centrala Belgrad. Tillräckligt stor för att Marina kunde ha en egen målarateljé, där hon under en tid utförde beställningsmåleri för att dra in pengar.
Jämsides med Konsten löper Livet, så hoptvinnade att det inte går att avgöra vad det ena eller andra börjar och tar slut. Tydligast är det förstås när hon tillsammans med Ulay åren 1977–1980 reser runt i en gammal Citroën-buss, närmare bestämt en före detta polisbuss, och arbetar med gemensamma performances.
Dokumentationer av dessa sedermera klassiska verk visas nu på Moderna tillsammans med bussen – och i memoarerna är det samarbetet och framför allt enkelheten som beskrivs bäst. Det är som om detta enkla hela tiden är hennes mål. Att reducera, finna en klarhet som undviker både det simpla och det konstlat otillgängliga.
Åren går och framgångarna kommer. Först det stora genombrottet på biennalen i Venedig 1997 då hon får Guldlejonet för bästa konstnär, för verket Balkan baroque, senare hennes performance på MoMa 2010, The artist is present, som innebar att en hel värld fick upp ögonen för henne. Inte minst för att klipp därifrån har fått en så stor viral spridning.
Men ju bättre det går med karriären – större och större projekt, kändisfester, pengar som rullar – desto tråkigare blir boken. På slutet är det som om allt bara snurrar allt fortare. Kanske är det oundvikligt, att reflektera över sitt liv är svårare i takt med att avståndet till nuet minskar.
Abramović sökte sig tidigt till österländsk mystik och naturfolkens riter. Hennes långa vistelse hos aboriginer i Australien beskrivs mycket läsvärt, liksom de otaliga resorna då hon mediterar och söker uråldrig visdom. Avslappning och kontroll blir två sidor av samma sak, samma sökande.
Många av hennes verk har orsakat stor fysisk smärta. Att sitta still i åtta timmar om dagen, utan mat och utan att gå på toa, utan att byta kroppsställning beskrivs som mer ansträngande och mer smärtfyllt än de tidiga performance när hon till exempel skar in en stjärna på magen, eller tvingade sig själv att svimma, eller borstade sitt hår tills hårbotten började blöda.
I filmen The space in between beskriver hon fysisk smärta som något som verkligen kan kontrolleras, till skillnad från den psykiska. Det är partisanernas dotter som talar, arvet efter föräldrarna är tydligt i memoarerna. Hennes åldrade mor klagar inte på vårdhemmet, trots djupa liggsår, det skulle inte falla henne in.
Det stoiska är den röda tråden i boken, och även i filmen. Vid ett tillfälle dricker hon Ayahuasca, en psykedelisk dekokt. Hon mår fruktansvärt illa och får kraftig ångest. Men självklart försöker hon ännu en gång.
The space in between är en lång vandring mellan olika healers och schamaner runt om i Brasilien. Återigen är det konsten och livet som inte riktigt kan separeras. Men filmen är i långa stycken oändligt långtråkig och saknar i stort sett den humor och spänst som memoarerna uttrycker. Visst är det förhäxande vackert, när galleriets väggar så att säga fallit och konsten, konstnären och grottan eller vidderna blir ett och samma. Dock balanserande på den banala linan.
Några få undantag dock: ett avväpnande stycke i filmen, som ändå balanserar kulten kring konstnären och människan Marina Abramović, är när hon ger sitt viktigaste livsråd. Vitlök och lök. Först en vitlöksklyfta, sedan ett bett av löken (”du behöver inte skala så noga”). Smakerna blandas perfekt och det kommer att gå dig väl med hälsan och livet.
