Grattis – i dag får vi äntligen vara dåliga
Vi kan ta chansen att slippa prestera för en gångs skull
Sakta men säkert känner du hur din lever bryts ner. Hur snapsen, ölen och bubblet guppar runt i magsäcken. Hur dina celler suger åt sig GT:n på samma sätt som du själv gjorde i går, samtidigt känns tungan som tyg. Du mår illa av din egen andedräkt och mikrodoserar dig själv i skamsköljningar från 02-snåret. Det nya året är här, välkommen till den första dagen på resten av ditt liv!
Det sägs att bakfyllan är demokratisk i den mån att den drabbar alla och ingen kan köpa sig fri från den. Det låter vackert men är inte helt sant med tanke på att kvinnor har lägre vätskenivåer än män och får ungefär 25 procent högre alkoholkoncentration i kroppen om de dricker lika mycket som män, vilket i sin tur leder till ännu värre baksmälla.
Något jag själv fick lära mig den hårda vägen. Jag var så pass bakis att jag var tvungen att ställa in min egen födelsedagsfest, två dagar på raken. The botten var actually nådd. Ingen kan någonsin ha upplevt samma nivå av ångest som jag gjorde under de där dygnen. Den var så pass stark att jag nu fyra år senare kan förnimma det i fingertopparna och långt in i magen. Ingen hade någonsin varit lika dålig, usel eller pinsam som jag. Jag fullständigt marinerade mig själv i klagosång och försökte förstå hur jag skulle kunna förlåtas för mina synder.
Det räckte inte med att mina vänner letade reda på sina egna berättelser av att befinna sig i skärselden. En nyårsdag hade en vän spytt hela fjorton gånger. Vännerna fick mata henne med små teskedar av vätskeersättning. En annan tvingade sin pojkvän till akuten för att hon trodde att han slagit i huvudet. När läkaren fick reda på att han druckit kvällen innan pekade han på bara på dörren. En tredje fick uppleva en tio kilometers lång ”walk of shame” ute på landet när han inte hade råd med taxi, en gång i halvtimmen lämnade han små spår efter sig om någon fick för sig att följa efter.
Under några timmar blir vi de absolut sämsta versionerna av oss själva. Svettiga, fula och giriga
Trots den ena berättelsen värre än den andra kunde jag inte acceptera den situation jag försatt mig i.
När Kristofer Ahlström undersökte kulturens skildringar av bakfyllan i en DN-artikel tog han hjälp av Susanne Waldén som är doktor i etnologi vid Uppsala universitet och har skrivit avhandlingen ”Berättad berusning. Kulturella föreställningar i berättelser om berusade personer”. Hon menade att humorn i bakfylleberättelser synliggör normer eftersom man bryter mot dem. Dels det kroppsliga tabut, man blir till ett litet barn som varken kan stå eller uttrycka en fullständig mening. Men det är också en ”provokation mot tid och hierarkier”. Medan andra är flitiga och fungerande samhällsmedborgare är man själv en liten uttorkad råtta som tålmodigt väntar på att magsyran ska stabilisera sig. Både plikter och födelsedagsfester avfärdas. Bakfyllan är inte särskilt demokratisk, den är auktoritär.
På så sätt finns det också en motståndshandling i att vara bakis. Genom att försätta sig i ett självförvållat sjukdomstillstånd kan bakfyllan vara en tillflyktsort, en genväg till vila och en möjlighet till dispens i en annars kravfylld tid där göromålet ”ingenting” sällan uppmuntras. Några få dagar om året tillåts mänskligheten att gå tillbaka några steg i utvecklingen och ligga alldeles raklång utan att ifrågasättas. Nyårsdagen är en sådan dag.
Inte ens midsommardagens förlåtande/blottläggande ljus är närvarande. Under några timmar blir vi de absolut sämsta versionerna av oss själva. Svettiga, fula och giriga. Den politiska övertygelsen om att aldrig någonsin låta ett cykelbud leverera ens mat är som bortblåst. Förhoppningarna som det nya året bar med sig får vänta en dag till. Nostalgin och melankolin som man tampats med inför tolvslaget har övergått i en övertygelse om att tid inte längre spelar någon roll. Dagarna är ännu korta och om bara några timmar får man gå och lägga sig igen. Nyårsdagen är en snäll sval hand på ett bultande huvud.
I ett avsnitt av ”En varg söker sin pod” pratar Caroline Ringskog Ferrada-Noli om Agneta Pleijels nya roman ”Sniglar och snö” och avundas den något mer alkoholliberala tid som Pleijel beskriver i boken. Man ”knäckte vinare på vinare” utan ånger dagen därpå. Det var tecken på en kväll av liv! En bra kväll. Bakfyllan är bipolär på så sätt, ibland ett nederlag men då och då också en triumf. En förlängning av festen och ett bevis att visa upp för barnbarnen om de någonsin skulle missta en för att ha varit en del av den ”präktiga generation" som både dricker och festar mindre än tidigare generationer. Som vid sju års ålder spenderar sina pengar på avancerad hudvård för åttahundra kronor och vid sexton års ålder ägnar sina dagar åt Linkedin.
Tro mig, jag är verkligen mot kravet på att ”supa knulla slåss” för att ha levt en värdig ungdom. Att dricka tills man inte minns vem man är är kanske inte eftersträvansvärt, men att behöva en särskild ”kvällsrutin” på två och en halv timme för att inte brytas sönder av stress är minst lika illa. Kanske kan bakfyllan lära oss mer än att dricka måttligt, den kan lära oss att det är okej att vara dålig ibland, kanske till och med eftersträvansvärt. Om så bara för att klara av att inte vara det resterande dagar av året.
Troligtvis är det av samma anledning som bakfyllan kan vara förlåtande som Ottessa Moshfeghs bok ”Ett år av vila och avkoppling” blivit en av 20-talets it-böcker. Huvudpersonen som bestämmer sig för att sova bort ett år med hjälp av receptbelagda sömntabletter upplevs revolutionär när det kommer till att ifrågasätta den nyttomaximerande samtiden. ”Jag tror att min bok fångar min generations leda” sa Ottessa Moshfegh i en intervju 2020. Ett ”motståndets manifest” beskrev Negar Naseh den som. Ingen som läst boken har kunnat låta bli att tänka att det på sätt och vis låter skönt. Att sova bort ett år i stället för att arbeta eller ta sig an det man har framför sig.
I mitt badrumsskåp står bara Emma S ”Cleansing facial wash” som tydligen ska vara ”A lovely foaming facial soap to be used every day.” Varje dag vill hon att jag ska stå där i morgonljuset och njuta av en själlös ritual. Men inte i dag. I dag är jag en provokation mot tid, jag svarar inte på sms, jag vårdar inte mina relationer eller min hud. Jag tänker inte på världsläget eller ekonomin och kanske kan det finnas något förlåtande i det. Om man inte ens kan tillåta sig själv att vara dålig en dag som denna, när ska man då annars vara det?
