46 döda arbeterskor skildrar katastrofen
Nino Mick har skrivit en kollektivroman om en tändsticksfabrik
I slutet av nittiotalet fick åttaåriga Nino Mick mardrömmar efter att ha skrämts från vettet av en museiutställning i Tidaholm. Den skildrade hur 46 arbeterskor brändes inne på tändsticksfabriken Vulcan. En sticka antändes och på några sekunder förvandlades askfyllningssalen till ett eldhav. De flesta som dog var under arton år, den yngsta inte mer än elva. Människor tryckte sig i panik mot dörrarna, som bara öppnades inåt. Så skedde den stora brandkatastrofen 1875.
Vissa minnen släpper aldrig, de införlivas i människor som en svidande pärla i köttet. En svart nod. I efterordet till sin debutroman ”Vulcan” tackar Mick museipedagogerna som gjorde utställningen den gången, utan dem hade denna bok inte blivit till. Och kanske påverkade den mer än så. I dag är Mick, vid sidan av sitt författarskap, både lokförare och politiskt engagerad i strejkrätt, feminism och hbtq-frågor, bland annat som skribent här på Aftonbladet.
”Vulcan” är en kollektivroman på flera sätt. Mick har valt det ovanliga greppet att låta de 46 döda arbeterskorna berätta historien, ett vi av osaliga andar som rör sig in och ut ur de levandes kroppar, läser deras tankar, gömmer sig i jorden och växterna. Ständigt uppfyllda av sorg och klagan över att inte ha fått leva.
Romanen utspelar sig kring samma fabrik fast 35 år senare. Strejkåret 1909, en tid av facklig kamp och utbredd fattigdom. Vi får bland annat möta Sara och hennes barn, maken Salemon som fängslats som värnpliktsvägrare, ungsocialisterna Naemi och Natanael samt den örtkunniga gränsgångaren Berta. ”Vulcan” är en arbetarskildring som rör sig mellan väckelsemöten, folkskolan, tbc-sjuka barn, trötta skurgummor, stinkande dass och kontrasterande bjudningar hos överklassen.
Jag närmar mig alltid historiska romaner med bävan. Det är så mycket som måste falla på plats för att det inte ska bli pannkaka av allt. Researchen måste vara gedigen, men får absolut inte skyltas med. Detta imponerar mest med Micks roman. Fokuset på sensibla detaljer – hästens mjuka mule, de blödande lusbetten, fingertopparna som lyser i mörkret av fosforn från fabriken – gör texten levande. Helst ska researchen vara så självklar för författaren att den blir osynlig i resultatet.
Dialogerna får heller inte bli manér, tonen måste vara författarens egen och samtidigt tidsmässigt övertygande. Även här är Mick imponerande stabil, replikerna är skrivna på västgötska och det kryllar av ”pajkar” och ”betäter” och ”ho ble trötter, dä ä sent” som inte känns konstlade alls.
Det märks på sätt och vis att Mick är poet i grunden (2018 släpptes diktdebuten ”Tjugofemtusen kilometer nervtrådar”), det finns en kännbar och välgörande rytm i prosan. Vad gäller gestaltningen av karaktärernas känsloliv hade jag dock önskat en större språkkänslighet än dansbandsklingande fraser som ”natten är fortfarande deras” och ”hennes blickar får blodet att svalla”. Rent litterärt rymmer romanen, bortsett från den kollektiva berättarrösten, inga överraskningar. Även det berättar-vi som initialt kändes mycket friskt kunde ha nyttjats med större varsamhet, den klagande upprepningen förlorar så sakteliga sin udd.
Det som lever kvar starkast i mig efter avslutad läsning är kvinnoskildringarna. Metodiskt och omsorgsfullt berättar författaren om Saras, Naemis och Bertas eländiga, och ändå storartade liv. Hur har inte kvinnor fått slita och härda ut? Med subtilitet och tålamod visar Mick, utan att någonsin reducera dem till typer, hur deras villkor alltid var sämre än männens, trots att de var allierade i samma kamp.
Nino Mick medarbetar i Aftonbladet Kultur. Boken recenseras därför av Andrea Lundgren, författare och litteraturkritiker i Göteborgs-Posten.
