Därför borde inte SD:s nej till gåslever förvåna
Högerextrema rörelser har länge använt djurrätt för att skuldbelägga ”främlingen”
Den 23 november lade Sverigedemokraterna fram en motion till riksdagen om att förbjuda svensk import av gåslever. Lagförslaget har mött förvåning. Tvångsmatning av gäss i samband med produktionen av delikatessen foie gras har förvisso länge ansetts kontroversiell. Men var det inte lite udda att just SD – och inte, säg, Vänster- eller Miljöpartiet – tog initiativ till ett importförbud?
Johan Hakelius menade i Expressen att SD lyckats med konststycket att utforma en motion som slog mot såväl ”gåsleverätarna i överklassen” som ”gåslevervänstern” och ”den prudentligaste delen av medelklassen”. I Filip & Fredriks podcast häpnade Fredrik Wikingsson över ett förslag som tycktes vara ”höger och vänster samtidigt”, både ”woke” och ”anti-elitistiskt”. På Twitter raljerades det om att ”kommunister” och djurrättsorganisationer nu troligen inte skulle se någon annan utväg än att själva börja saluföra gåslever. Så oförenliga tycktes det till synes progressiva lagförslaget och dess nationalistiska och populistiska avsändare vara.
En mer human djurrättspolitik innebar på samma gång en avhumanisering av judar och deras påstått tvivelaktiga djurhållning, med kosherslakten som främsta måltavla
I själva verket borde SD:s motionerande inte alls förvåna. Agerandet är i linje med en lång historia av nationalistisk och fascistisk miljö- och djurskyddspolitik. Som Hakelius själv konstaterar var Nazityskland tidigt ute med stränga djurskyddslagar. Kort efter maktövertagandet 1933 blev man bland annat det första land i världen att förbjuda – just det – tvångsmatning av fåglar.
Detta och liknande initiativ ska inte förstås som progressiva undantag i en annars totalitär och nazistisk ideologi. Tvärtom var djurskyddslagarna, vars främsta pådrivare var Hermann Göring, en integrerad del av denna ideologi. Lagstiftningen var otvetydigt antisemitiskt grundad. En mer human djurrättspolitik innebar på samma gång en avhumanisering av judar och deras påstått tvivelaktiga djurhållning, med kosherslakten som främsta måltavla. Genom att tillskriva djuren högre status konstruerades en moralisk skiljelinje mellan å ena sidan empatiska tyskar och å andra sidan blodtörstiga judar som utsatte djur för onödigt lidande.
De nazistiska idéerna om miljö och djurhållning har fått delvis nytt liv i dagens högerextrema rörelser (vilka, i motsats till vad man kan tro, består av mer än bara klimatförnekare). I The Rise of Ecofascism: Climate Change and the Far Right (2022) visar Sam Moore och Alex Roberts hur en förvriden form av ekologisk hänsyn har kommit att ta alltmer plats i den fascistiska och nationalistiska argumentationen. I den högerextrema världsbilden betraktas inte sällan migranter som invasiva arter vilka är att klandra för miljöförstöring och klimatförändringar. Med ett sådant resonemang kan stängda gränser och skärpta flyktinglagar presenteras som nödvändiga åtgärder för att undvika en klimatkollaps.
En bärande idé i denna tradition, som kom att få stort inflytande under Tredje riket, är att den omgivande miljön bidrar till att skapa en sorts rasmässig homogenitet
Den sortens tankegångar går bland annat tillbaka på den tyska så kallade folkrörelsen (Völkische Bewegung) med rötter i slutet av 1800-talet. En bärande idé i denna tradition, som kom att få stort inflytande under Tredje riket, är att den omgivande miljön bidrar till att skapa en sorts rasmässig homogenitet. Därför bör också olika ”raser” hållas åtskilda eftersom de härstammar från olika miljöer. Så, löd resonemanget, kan såväl en degenererad natur som degenererade människor undvikas.
För tydlighetens skull: lagförslaget om att förbjuda import av gåslever är förstås inte fascistiskt i sig (mycket talar för att det vore det etiskt riktiga). Ledamöter från Socialdemokraterna och dåvarande Folkpartiet har tidigare lagt fram liknande motioner. Och Sverige har, liksom de flesta andra EU-länder, sedan länge ett förbud mot produktion av foie gras. Men att SD i motionen om importförbud även lyckas få in en formulering om ”religiöst präglad mat som halalkött eller kosherkött” indikerar en djurskyddspolitik som ytterst nyttjas för en liknande typ av skuldbeläggning av ’främlingen’ som den i Nazityskland.
Att påtala förbindelsen mellan förment progressiva djurskyddslagar och fascism är därmed inte, som Johan Hakelius vill få det till, någon bedräglig ”brunsmetning” av SD genom guilt by association. Det är en en nödvändig påminnelse – desto mer angelägen i vår tid av accelererande klimatkris – om att miljö-, integrations- och flyktingpolitik är högst sammanflätade företeelser, vare sig vi noterar det eller ej.
Johan Klingborg är doktorand i litteraturvetenskap på Stockholms universitet.
