Lynchs nya väsen
Mikael Strömberg: Twin Peaks spökar när kultregissören debuterar som rocksångare
Musik » Crazy Clown Time (cd)
David Lynch
Sunday Best Recordings
Situationen är typisk för filmregissören David Lynch. I en av dessa talk shows som han motvilligt deltar i ställer David Letterman honom mot väggen: ”Jag förstår ingen av dina filmer!”
Lynch har ett knep att tråckla sig ur anklagelsen. Han berättar att idéer är som fiskar, ibland kommer de en och en, ibland i stim, man måste agna och vänta. Tålamod är idéernas kung. Samtidigt spelar han luftharpa med vänsterhandens fingrar. Publiken stirrar på handen som på en kasperdocka och köper allt han säger.
Sedan drar Lynch liknelsen med uppfinnaren Nikola Tesla, som stirrade rakt in i solen och vid själva bländningsögonblicket såg alla detaljer och funktioner till en ny uppfinning. ”Så fungerar även mina patent, filmerna.”
Annars sträcker sig Lynchs verksamhet tvärs över medielandskapet och de amerikanska moralkoderna på ett besynnerligt sätt. Allt från utställningar, kortfilmer, dokumentärer, långfilmer, debattforum till smala projekt som Long Now Foundations perpetuum mobile-klocka placerad i ett bergrum i Nevadaöknen. I ett bisarrt antireklaminslag sågar han sin uppdragsgivare Apples försök att lansera Iphone som en filmmonitor: ”Get real!”.
Han börjar alltidi ljudet. Ljudet låter oss ana någonting utanför bildkanten, en osynlig närvaro av något hotfullt. Som snart kanske blir synligt? Vad styr vad? På vilket sätt?
Varje ny film – Eraser head, Elefantmannen, Blue Velvet, Twin Peaks, Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire – känns som en överraskande övergång från optisk teater till berättande ljudbilder. Som Salvador Dalis och Luis Buñuels psykotiska Den andalusiska hunden från 1929. Filmen är fortfarande ett audiovisuellt mysterium.
Här finns fler förebilder. Federico Fellinis metod att låta musiken spela upp en egen film i filmen genom att plötsligt visa sig i rutan, till exempel blåsorkestern i Amarcord. Alfred Hitchcocks antydningar utanför bild som strax blir synliga i hela sin sexuellt frustrerade, sadistiska, tragiska, ondskefulla form. Stanley Kubricks chanstagningar med motbilder, till exempel filmen 2001 där en rymdkapsel dansar i tomhet till tonerna av en Straussvals. Eller Jacques Tatis akustiska humor med ”fel” effektljud på ”rätt” plats.
Musiken måste alltså komma inifrån bilderna, menar Lynch. På så sätt skapar han ett galet, tillika centralt saxsolo i filmen Lost Highway. Och i Mulholland Drive är det rörelserna i bilåkningen och musikens harmoniska glidningar över tid som är filmens kärna.
Vi befinner oss i surrealismens malströmmar. Men oavsett hur vi värderar Lynch är det tydligt att han upplever filmen, musiken, ljudet kognitivt; som ett instrument att erövra ny kunskap befriad från förnuftsmässig kontroll, inom ett område där samhället förblir stumt.
Nu är han 65 år och debuterar som ”rocksångare”. Han har jammat med Moby och producerat Christa Bells cd This Train och More Love & Dead med Johnny Parrys kammarorkester. Han har alltid varit djupt involverad i ljudläggningen av sina filmer. Och har dessutom skrivit och sjungit två låtar för filmen Inland Empire och tidigare släppt singlarna I Know och Good Day Today.
Det är naturligt att han nu lägger gitarren i knät och gör en hel cd med den olycksbådande titeln Crazy Clown Time.
Min första tanke är Roy Orbison på halverad hastighet, den amerikanska drömmen i sorgkantade ackordsföljder. Trummorna ligger nästan utanför slaget, och Lynchs falsettsång associerar omedelbart till något väsen i Twin Peaks. Kanske Mike den enarmade, eller Killer Bob, eller dvärgen som dansar och pratar baklänges i agent Coopers drömmar. Det är visuell musik där bilden känns överflödig.
Kan vi kalla honom geni? Snudd på.
