Science fiction som aldrig blev verklighet
Festivalen i Sitges viktigaste arenan för splatterfilm och rymdisar
FILMFESTIVAL Kristna hackare?” frågar jag. ”Ja, kanske” svarar en presskvinna som stressat springer runt och letar i högar med utskrifter. Sitges filmfestival inleddes i helgen på temat ”Ondskans födelse”. Kanske var det därför ledningens intranät saboterades? De spanska filmbolagen har också hotat att dra in visningstillståndet efter reklamkampanjen ”discoversatanism.com”, där vanligt folk erkänner sin kärlek till Satan, med motiveringar som ”han respekterar oss och vill inte förändra oss”.
Man tycker att alla borde ha vant sig. Årets festival är den 46:e i ordningen och anses vara en av världens viktigaste när det kommer till genrefilm. Det vill säga: skräck, sci-fi och ohälsosamt många killar på gästlistan.
En av de mer intressanta är Terry Gilliam som besökte Sitges med Zero Theorem. En framtidsskildring där Christoph Waltz spelar en alienerad kontorsråtta i en färgstark dystopi där konsumtionen är allsmäktig och ny teknik isolerar människor.
Programmets höjdpunkt är dock en film som aldrig blev gjord. Dokumentären Jodorowsky’s Dune berättar hur den chilenske konstfilmaren Alejandro Jodorowsky fick obegränsade tillgångar för att filmatisera Frank Herberts science fiction-klassiker Dune i mitten av 70-talet. Orson Welles, Mick Jagger och Salvador Dalí castades. H R Giger (som senare gjorde Alien-monstret) skulle designa scenografin. ”För mig skulle Dune bli som antågandet av en Gud”, berättar Jodorowsky och liknar filmen vid en LSD-tripp.
Kanske inte så konstigt att den aldrig färdigställdes.
