Hillary Clinton - bäst på korruption
Åsa Linderborg om en katastrofal kandidat som man ändå måste stödja
I dag accepterar Hillary Clinton formellt att hon valts till Demokraternas presidentkandidat. Hon står mot en man som är så bisarr, att hon undkommer saklig granskning.
All populism, hur förenklad och skruvad världsbild den än bygger på, innehåller alltid några korn av sanning. Oavsett vem som kandiderar för Republikanerna, är det obestridligt att Hillary Clinton tillhör ett djupt korrumperat etablissemang, som är uppknutet till Wall Street. Det var också Barack Obamas argument när han tävlade mot henne i premiärvalskampanjen 2008. När Trump påstår att Clinton är ohederlig har han alltså rätt, även om han framför anklagelsen utan precision eller trovärdighet.
Trump har koncentrerat sig på Clintons mejlhantering, men det är bara ett exempel.
Mindre allvarligt, men ändå graverande, är den utbroderade lögnen att hon blivit beskjuten i Bosnien. I själva verket landade hon framför uppvaktande barn med blommor.
Ofta handlar det om smålögner kring vad hon egentligen tycker och alltid har stått för.
Clinton hävdar att hon alltid jobbat starkt för homosexuellas rättigheter, men sanningen är att hon under hela sin politiska karriär motarbetat gayäktenskap. 2007 sa hon att det var upp till andra att avgöra om homosexualitet är omoraliskt eller inte. Först 2013, i samband med diskussionerna om att bojkotta OS i Sotji på grund av Putins homofoba lagstiftning, deklarerade hon sig vara för samkönade äktenskap.
Under finanskraschen 2008 sa Clinton att hushållen fick skylla sig själva som tagit lättvindiga lån. I dag säger hon att hon alltid ansett att det är orimligt att vanligt folk ska betala bankernas spekulationsverksamhet.
När Bill Clinton undertecknade frihandelsavtalet mellan Mexiko, USA och Kanada var Hillary entusiastisk. Det innebar att amerikanska arbetare måste konkurrera med mexikaner som jobbar för 58 cent i timmen, och beräknas ha kostat USA 850 000 arbetstillfällen. För en månad sedan sa hon att hon faktiskt alltid har varit kritisk till avtalet. Sen, när Bernie Sanders kastat in handduken, ändrade hon sig igen.
Att ändra uppfattning kan vara ett tecken på politisk mognad, men i Clintons fall handlar det om opportunism och maktlystnad.
Clintons ljuger konstant, påstod Christopher Hitchens i essän No one left to lie to (1999). Lögnerna, stora som små, kommer av sig själva, eftersom hon som en självklar del av etablissemanget tror att hon aldrig kan avslöjas eller trilla dit. Men värre är den politiska dubbelmoralen som gjort makarna Clinton rika som troll.
Hitchens uppmärksammar Clinton Foundation, som grundades 1997 efter att Billary lämnat Vita huset ”dead broke”, utfattiga, för att citera Hillary. (Hon kan ge prov på att vara minst lika verklighetsfrånvänd som Trump.) I boken Clinton cash, som nu också blivit dokumentärfilm, gräver Peter Schweizer djupare i fonden. Den funkar så här:
Bill åker världen runt och håller tal i mångmiljonklassen där han bygger upp sin och Hillarys image av att vara kloka och globala humanister. Ofta tar han med sig nära vänner med företagarintressen som råkar ha ärenden i just det här landet. De får träffa Bills uppdragsgivare, kontakter knyts och simsalabim! så har alla byråkratiska och juridiska hinder undanröjts; Bills resesällskap har full tillgång till en ny marknad. Efter det flödar massor med dollars till Clinton Foundation.
Exempel: Bill reser till mineralrika Kazakstan för att få bukt med hiv-epidemin (0,1 procent av befolkningen är drabbad, det är ovanligt få). Han tar med sig en kompis som inte vet något om hiv men väl är gruvexpert, och som återvänder hem med ett affärskontrakt. Bill gynnas i form av pengar till fonden och betalar samtidigt sin del av kalaset genom att göra Kazakstans diktator Nazarbayev till ordförande för Organization for Security and Cooperation in Europe, en humanitär organisation som grundades av Helsingforskommittén 1975.
När utrikesdepartementet ville förhöra Hillary om det här, dök hon aldrig upp.
Rwandas president Paul Kagame, som bland annat har massakrer på hutuer på sin cv, har dubbats till Clinton Global Citizen of the World. Han, som fängslat journalister på löpande band, prisas bland annat för hur han leder public service. (Ja, det är precis så absurt som det låter.) Etiopien, Somalia, Kongo, Nigeria och Sudan styrs alla av allsköns kuppmakare, krigsherrar och övergreppsmästare som utfört massiva brott mot de mänskliga rättigheterna, men hyllas av Clinton Foundation som ”den nya generationens afrikanska ledare”.
Regeringen, där Hillary ingick, gjorde 2010 Bill Clinton ansvarig för USA:s hjälp till det jordbävningsdrabbade Haiti. Tiotusentals hus skulle återuppbyggas, men allt som blev var några dyra insatslägenheter och en väg, till kostnad av att 366 bönder efter stort motstånd tvingades flytta på sig. (Ungefär som när Trump drev bort irländare för att bygga sitt golfpalats.) Hjälp fick däremot Hillarys bror Tony, som utan någon erfarenhet av gruvnäring plötsligt fick stora kontrakt på Haitis guld och silver.
Saudiarabien, Kuwait och Förenade Arabemiraten är ett kapitel för sig. Även Wall Streets tungviktare JP Morgan, Goldman Sachs och UBS är värda en egen mässa.
Som Peter Schweizer skriver är makarna Clintons fond inte någon naiv eller oskyldig verksamhet. Bill har i åratal hållit tal för människor som har intresse av att Hillary som utrikesminister arbetar för just dem. Även om man inte vet exakt hur det har påverkat politiken, är beteendet så uppseendeväckande att det inte går att ignorera.
Under kalla kriget allierade sig USA med diverse militärjuntor för att man hade ett ideologiskt syfte. Clintons har, med honnörsordet mänskliga rättigheter som täckmantel, smörjt diktaturer för att de själva tjänar på det. Korruptionen är så uppenbar att man luras tro att det inte är något lurt. Att Putin förmodligen stöttar Trumps kampanj är lika skrämmande, men det ursäktar ändå inte Clinton.
Framlidne Hitchens var Clintons fränaste kritiker. Han saknas särskilt nu, när ingen vågar problematisera Clinton eftersom det kan spela Trump i händerna. Hitchens kritik hade dock blivit skarpare om inte hatet stått i vägen. Detsamma kan sägas om Diane Johnstone, som i dagarna utkommer med Drottningen av kaos (Karneval förlag). Även annat i den boken skaver, såsom en förbluffande okritisk blick på Ryssland. Men här finns också mycket som måste diskuteras på allvar.
Det tyngsta kapitlet handlar om Libyen, ett krig som Hillary Clinton mot alla andras uppfattning, inklusive Obamas, drev igenom. Landet förvandlades till ett helvete i grasserande skala. Samma sak kan sägas om Afghanistan och Irak, där Clinton, då i opposition, också var drivande för invasion och ockupation.
Det här är så långt ifrån en feministisk utrikespolitik som man kan komma. Man vet mycket lite om hur världen ser ut om man menar att Hillary Clinton är alla kvinnors hopp bara för att Trump är misogyn. Johnstone har förmodligen rätt som menar att den kvinna som ska krossa glastaket på världens mäktigaste byggnad måste visa sig hängiven militära lösningar.
Att välja Clinton som president är lite som om britterna skulle återvälja Tony Blair, en människa som ingen längre vill ha med att göra. Rimligtvis borde alla som var drivande i de senaste årens krigsprocesser vara helt slut. Det är märkligt att högercenterflygeln inom Demokraterna inte kommit upp med en helt ny typ av politiker som står utan ansvar för denna shitshow.
Det är vulgära scener när republikanerna skriker på konventet att Hillary borde buras in, och det är inte heller fiaskot i Mellanöstern de avser när de skränar. Samtidigt önskar man att krigsförbrytartribunalen i Haag ville pröva frågan om efterkrigstidens största övergrepp.
Kommentariatet förfäras över att Trump säger att han älskar skendränkningar. Mannen är ju uppenbart störd, men till skillnad från honom är Hillary Clinton faktiskt direkt medansvarig för den sortens tortyr. Trump anses farlig för att han vill bomba IS och förmodligen hela arabvärlden bortom sans och vett, men faktum är att Hillary & Co håller på med just det sedan många år. Man har ju raserat en hel region.
De som varnar för Trumps nationalism bör betänka att det 2001 hette, att den som inte är med oss är emot oss. Alla skulle vara amerikaner. Den uppmaningen gäller fortfarande. Den som inte ställer upp på USA, oavsett vilka brott denna världspolis begår, är inte för demokrati och mänskliga rättigheter. Precis så skruvad är retoriken.
Det är inte orättvist att göra Hillary Clinton till symbol för det etablissemang som är orsaken till att Trump över huvud taget har anhängare. Ingenting säger att hon kan lösa de problem som gör att folk av ren desperation kan tänka sig att rösta på en dåre, ja på vem som helst utom någon som bär ansvar för de senaste 25 årens samhällsutveckling. Donald Trump är den amerikanska vägkorsning där trettio år av nyliberalism möter ett årtionde av neokonservatism, konstaterar Göran Greider i den hittills bästa texten om antipolitikern som vill göra USA stort och vackert igen (Aftonbladet Kultur 20 juli).
Valrörelsen beräknas kosta 10 miljarder dollar eller mer. Hälften kommer från dolda givare som självklart vill ha valuta för pengarna. Det innebär löften om fortsatt nyliberal politik och att inkomstklyftorna ska vara intakta. När Clinton valde högerdemokraten Tim Kain som vicepresident, valde hon Wall Street. I samma stund stötte hon bort den progressiva, arbetarklassbaserade folkrörelse som Bernie Sanders ville göra till en del av Demokraterna.
Hillary Clintons budskap mot Trumps apokalyptiska litania är att USA är på rätt väg. Det blir svårt att övertyga alla om det.
Tre av fyra amerikaner har inte fått någon reallöneökning de senaste 40 åren. 50 miljoner överlever med hjälp statliga av matkuponger. Ironiskt nog arbetar många av dem på McDonald's och Wal-Mart. Hur respektingivande representant för den svarta befolkningen Obama än har varit under hans år har de svarta överlag fått det ännu sämre. Ras kan aldrig frikopplas från klass.
Efter stark press från Sanders vill nu Clinton höja minimilönerna. Det vill inte Trump, han nöjer sig med att säga att han älskar lågutbildade. Men att höja minimilönerna räcker inte, USA behöver en helt ny politik. Det behöver hela världen.
I november har amerikanerna att välja mellan en av västvärldens mest korrupta politiker och en som kan utvecklas till fascist. Som Sanders säger, är Trump en grotesk demagog och ett oberäkneligt hot som USA aldrig tidigare skådat. Clinton har visserligen inga lösningar på USA:s problem, men Trump har det ännu mindre.
Han har ingen politik för att skapa social trygghet; han är uppenbart rasist; han har endast repressiva lösningar på den fattigdom som skapar kriminalitet; han har inget emot homosexuella, men vill ändå förbjuda gayäktenskap; han anser att vetenskap och särskilt den som handlar om klimatförändringarna är dravel; han har ingen lösning på krisen i Mellanöstern; han är uttalat antikulturell; han vill att Bibeln ska ligga till grund för lagstiftningen; han vill kraftigt försämra aborträtten; han vill ha ännu friare vapenlagstiftning; han förnedrar kvinnor regelmässigt. (Den här texten är ett exempel på det Trump brukar kalla vaginamonolog.)
Med detta på bordet måste man håglöst välja den genomkorrupta kandidaten. Inte för att hon är kvinna, utan för att den andre är galen. Men ändå: man underblåser bara Donald Trump genom att inte sakligt diskutera Hillary Clinton.
PODD: Striden om aborträtten
Podcasten Aftonbladet Daily diskuterar Alabamas abortlagar och den globala striden om aborträtten.
Lyssna iTunes (iPhone) Acast Spotify
