Tonsättarfestival med gammeldansk
Per Nørgård inleder internationell vecka i Stockholms konserthus
Jag har ett förslag: att kasta sig planlöst rätt in i Per Nørgårds åttonde symfoni. 26 minuter roterande klanger där kompositören visar sina bästa sidor; att blåsa liv i ett tema, överraska i slagverket, att sprida ett skumt ljus i stråkarna.
I dag startar Stockholm konserthus internationellt rankade tonsättarfestival, nu med en dansk som slog igenom samtidigt med Beatles och Rolling Stones, för att han lanserade nordisk modernism som någonting genuint. Nørgård kallade det ”nordiskt sinds univers”. Ungefär: En punkt i universum med nordiska skiljelinjer och ”nordiskt själsliv”.
Ibland tvivlar han på sin idé. Men återkommer alltid till den. Och om vi ställer Nørgårds ”modernism” mot centraleuropeisk ”modernism” med hipsters som Stockhausen och Boulez, ska vi märka att den har organiska former. Nørgårds musik doftar krita, morän och mull. Geologi istället för matematik.
I sin iver att fånga den nordiska attityden har han skrivit 400 kompositioner; kammarmusik, symfonier, körverk, operor, elektronisk musik, balett- och filmmusik. Ibland med lite skruvade titlar, som Anatomisk safari och udda format, som det sju timmar långa elektronmusikstycket Kalendermusik skrivet för dansk paus-tv.
Det dröjer inte många sekunder in i en Nørgårdkomposition innan vi hör hur ackorden är staplade på ett annorlunda sätt. Han kallar det ”oändlighetsserien” och innebär i princip att han betraktar allt ljud ett instrument kan åstadkomma som genom ett kalejdoskop med spegeleffekter och omvändningar. Det skapar en ton av behärskning och ”slump” som slår igenom i de flesta av hans symfonier.
Han har ofta en story på lut. Till exempel handlar Symfoni nr 4 om den schizofrene konstnären Adolf Wölfli. Två eller flera världar ställs ofta mot varandra, som i andra violinkonserten Borderline. Nørgård berättar: ”Det finns naturliga gränser: floder, berg, hav – och så finns det gränser som är ett resultat av mänskliga beslut, ofta med hjälp av en linjal.”
Annars är slagverket hans favorit. Under festivalen spelas det fabulösa stycket I Ching i orkestrerad version med titeln For A Change. Ett stycke svettig konstmusik i högspänt läge, The Image of Shock. En rocktrummis våta dröm om ”trumsolot” som aldrig blev spelat.
I dag är Per Nørgård 80 år. Blicken energisk och varm. Jag kan inte låta bli att jämföra honom med fotografen Lennart Nilsson, en konstnär som tycker att livet fortfarande har fler frågor än svar.
Eller som Carl Nielsen skriver i boken Levande Musik, och vars arvtagare Nørgård är: ”Den går inte i moll, den går inte i dur, är varken lustig eller klagande, utan närmast stilla och ändå mycket inträngande, som om den bara med sin klang ville berätta om en hemlig lycka eller anförtro oss något”.
Årets festival bör ha stora möjligheter att etablera kontakt med en av vår tids stora kompositörer. En känsla av: ”Vem har undanhållit mig det här?!”.
