Pontén hade ett stort allvar
Claes Wahlin om skådespelaren som intimt förknippades med Dramaten
Den sista rollen som Tomas Pontén gjorde på Dramaten var som Onkel Vanja, i Tjechovs pjäs med samma namn. Det var 2008 och då hade han varit verksam som skådespelare (och vid ett par tillfällen som regissör) på Dramaten sedan 1972. Hans karriär, hans liv rent av, var intimt förknippad med Dramaten, dit han kom direkt efter Statens scenskola. Det hann bli över 50 roller i huset.
Bland de roller jag minns honom i finns Freud, i Hilda Hellwigs uppsättning av Blanche och Marie, eller som von Walter i Schillers Kärlek och politik. Första gången jag såg honom var i Ingmar Bergmans uppsättning av Kung Lear, 1984, där han gjorde Edmund.
Pontén framträdde i klassiker av Shakespeare, Racine, Tjechov, Molière, Strindberg med många fler. Han passade på Dramaten, hans sonora stämma gav hans roller en alldeles speciell framtoning. I kombination med en distinkt scennärvaro och, måste jag nog säga, ett stort allvar, var han en skådespelare som behärskade scenen, men utan att söka överglänsa sina kolleger på scenen. Sådant var andra bättre på.
Undantagsvis gjorde han film och tv. Även om det blev ett tiotal filmroller (Sprängaren, Olivia Twist bland de senare) och något dussin framträdande i tv-serier – från Ärliga blå ögon över Selambs (finns på Öppet arkiv) till Kejsaren av Portugallien eller Skärgårdsdoktorn – var det teatern som var hans huvudsakliga scen. Och det med rätta.
Tomas Pontén blev 69 år.
