Allez, Boulez!
Hyperintellektuelle franske tonsättaren fyller 90 år
MUSIK I dag fyller en av de riktigt stora dirigenterna, fransmannen Pierre Boulez, 90 år.
Dagen kröns med en mammututgivning av 67 cd-plattor (The complete Columbia album collection) innehållande all den repertoar Boulez är bäst på: Stravinskij, Debussy, Ravel, Berg, Bartok, Skrjabin, Berlioz – och förstås hans egen musik.
I backspegeln ser vi hans fingeravtryck överallt i efterkrigstidens musikhistoria. 1976 bildade han den kontemporära kammarmusikens flaggskepp, Ensemble InterContemporain. 1996 delade han Polarpriset med Joni Mitchell. Bredvid Centre Pompidou i Paris ligger Ircam, ett av världens ledande center för ny konstmusik, initierat av Boulez. När musikkulturens egen ö La Cité projekterades i samma stad, var det en självklarhet att först ställa frågan till Boulez. Och så vidare.
Det var som hyperintellektuell tonsättare han skaffade sig nya vänner och ovänner redan 1948. Hans pianosonat var ett av de första experimenten med så kallad seriell musik, där musikens toner, harmonier, spelsätt med mera ner till minsta paus, styrs av fastställda och rätt så krångliga matematiska talserier.
Den hårt pressade pianisten tyckte sig se ”rätt in i strukturernas inre”. Och vid varje ny komposition kunde Boulez visa upp ännu komplexare serier över musikens uppbyggnad. Nu när allting var så styrt hoppades han kunna upplösa musikens hittills kända livsformer, som teman och variationer, rytmer och puls.
I kantaten Le soleil des eaux (Vattnens sol) lyckades han skapa en ny orkesterklang, i likhet med vad Stravinskij gjort i sitt Våroffer. Här ville han bevisa att språk och musik, utifrån René Chars dikter, har ett gemensamt ursprung. Resultatet beskrevs i Le Monde som ”ett verk av lava och av sensualism i högsta lyrism”. Trots att sångarna sa: ”Vi förstår ingenting”.
Men han fortsatte skriva förfinad, uträknad musik, Le Marteau sans maître (Hammaren utan herre). En luftburen, ljus musik i rasande snabbt tempo, som trots allt inte saknar gotisk skönhet.
”Det livliga”, sa Boulez, var målet. Fast frågan är om ”det livliga” kan fångas i matematiska serier. Så numera menar Boulez att flödet är målet. Flödet som binder musikens episoder och urladdningar.
I dag har dirigenten Boulez vunnit över tonsättaren Boulez. Han har helt enkelt blivit mänskligare, till och med naturintresserad, och har inte längre nån lust att kontrollera ljudvärlden i detalj.
Förra året råkade jag hamna bredvid den levande legenden vid en konsert i kyrkan Paroisse Saint Merri, i närheten av Hallarna i Paris. Efteråt ringlade en kö av unga musikstudenter som alla ville ha autografer av den 90-årige stjärnan. En sån sak har aldrig hänt och kommer aldrig hända i Sverige.
