Musik mellan himmel och jord
Claes Wahlin går på tonsättarweekend med Andrea Tarrodi
Hur låter naturen i musiken? Förundransvärt lika genom de senaste två seklerna, måste man nog säga. Nog för att naturen må vara densamma, men musiken, den skiftar. En epoks retorik, harmoni- och klangideal skiljer sig från andra tiders. Dessutom, i alla fall sedan Franz Schuberts foreller över Gustav Mahlers majestätiska naturer eller Claude Debussys och Frederick Delius mer sköra, impressionistiska stämningar, så är naturen i musiken sällan grym, inte heller så vitt jag vet ödelagd.
Modern konstmusik ansågs länge som en intern angelägenhet för utövande kompositörer och musiker. Den tiden är sedan ett par decennier förbi. I dag vill kompositörerna nå ut, så även Andrea Tarrodi, svensk kompositör som med en diger verklista bakom sig ägnas årets Tonsättarweekend på Stockholms konserthus. Invigningskonserten gav fyra verk av Tarrodi tillsammans med Debussys symfoniska svit Printemps.
Vår ja, den franske tonsättaren ville tonsätta naturens uppvaknande, hur växter och djur föds. Tarrodi delar så att säga inspiration med Debussy. Hon beskriver sina verk i termer av natur, som i Liguria, där de fem små städerna i Cinque terre, Ligurien: vågor, stränder, klippor och ett och annat klocktorn. Liguria är kvällens vackraste stycke, de täta och kraftfulla klangerna växlar med det skira (aldrig sköra).
Naturen i vid bemärkelse innefattar även rymden, så att ett stycke utifrån en dröm om en giraff resulterar i den åtta minuter långa Camelopardalis (giraffens stjärnbild) är logiskt. Det inre ska inte översättas till musik, utan, i detta fall, en yttre rymden. Men även om det finns såväl suggestiva som lyriska ingredienser i Tarrodis musik, så står den stadigt i den naturromantiska tonmyllan.
Jag kan tycka att pianokonserten, Tarrodis första som här uruppfördes med Peter Friis Johansson som solist, är aningen för lång, liksom Wildwood, även den här uruppförd. Möjligen beror det på att rötterna bakåt i myllan ger sig tillkänna, traditionen spökar mitt bland alla forten och plötsliga pianissimon. Men når ut, det gör ju Tarrodis musik, och allt framfördes skickligt av filharmonikerna under Dalia Stasevskas återhållet entusiastiska ledning.
