Det slutar aldrig med bara brända böcker
Elden från det förflutnas bokbål kastar ett oroande ljus på dagens debatt
1989 samlades en grupp brittiska muslimer för att bränna upp Salman Rushdies roman Satansverserna. Antalet svenska ledarskribenter, krönikörer och politiker som försvarade bokbränningen som en viktig yttrandefrihetsfråga var blygsam jämfört med de som nu argumenterar för Rasmus Paludans demokratiska rätt att bränna koranen.
En anledning till den bristande entusiasm bokbränningen då väckte kan ha varit historisk. ”Böcker är heliga för fria människor av goda skäl”, skrev Kurt Vonnegut sedan en lokal skolstyrelse i North Dakota låtit bränna hans roman Slakthus 5 år 1973. ”Krig har utkämpats mot länder som hatat böcker och bränt dem.”
Vonnegut anspelade på det andra världskriget, som för hans del avslutades som krigsfånge i ett nationalsocialistiskt arbetsläger i det slakthus som gett romanen sitt namn, och på de bokbål som symboliserade Hitlerregimens strävan att etablera ett renat ariskt tusenårsrike, fritt från ”otyska” element.
Våren 1933 initierade den nationalsocialistiska tyska studentföreningen en kampanj för att ”rensa” eller ”rena” (Säuberung) landet från otysk kultur och otyskt tankegods som den 10 maj kulminerade i ceremoniella bokbål på 34 orter runt om i landet. Under väpnad eskort bars böcker skrivna av judar, anarkister, kommunister och sexologer fram och kastades i elden.
Mediebevakningen förstärkte effekten. På flera orter rapporterades händelseförloppet i radio och journalfilm. I Berlin samlades 40 000 på Opernplatz för att bevittna skådespelet. ”Den judiska intellektualismens tid är till ända,” förklarade Joseph Goebbels i det brandtal där han betonade bokbålets symboliska kraft. Ur askan av det ”förflutnas intellektuella skräp” skulle den ”nya livskraftens Herre triumferande uppstå.”
I Frankfurt tvingades judar själva bära fram sina heliga texter som därefter slängdes i elden
Under Kristallnatten 1938 gavs den rituella bränningen av Tanach, den hebreiska bibeln, en framträdande plats på flera orter, i Berlin, Stettin, Wien, Dresden, Stuttgart, Köln. I Frankfurt tvingades judar själva bära fram sina heliga texter som därefter slängdes i elden.
I bayerska Fürth tvingades judar sjunga Horst Wessel och rabbinen läsa ur Mein Kampf, innan torarullar placerades på en påle mitt på torget och tändes på. Eldens reningsbad skulle fortsätta, först med böcker, därefter med de människor de associerades med.
Genom antisemitismens historia löper en glödande tråd av brinnande böcker. ”Att önska judar illa uttrycktes ofta genom att skuldbelägga, vanhelga och elda upp de böcker judar studerade och värdesatte”, påpekar historiker Stephen J Whitfield. ”Att tända eld på deras heliga skrifter var ett sätt att påskynda utsuddandet och utrotningen av dem som läste dessa texter.”
Bokbålet var aldrig slutmålet. ”Det var bara ett förspel”, skrev Heinrich Heine, en av de författare vars verk nationalsocialisterna kastade i elden. ”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.”
Heines bevingade citat anspelar inte på de bokbål som genom historien varit en del av eller förebådat antijudiska pogromer, utan på historiska koranbränningar och bokbål på muslimska författares verk. Tragedin Almansor (1823) utspelar sig i kölvattnet av de kristna korsriddarnas maktövertagande i Granada 1492. Huvudpersonen Almansor talar om de publika koranbränningar inkvisitionen genomfört, varpå karaktären Hassan dystert förutspår den blodiga rensning av Spaniens muslimer bokbålet pekade fram mot.
Koranbränningarna leddes av kardinal Ximénez de Cisneros, drottning Isabellas biktfader, som utsetts till storinkvisitor i Granada år 1499. Judendomen hade förbjudits redan 1492, månader efter Granadas muslimer lagt ner vapnen mot löfte om att få behålla sina seder bara de accepterade kronans överhet. De Cisneros fann muslimsk närvaro besudlande. För att rena landet lät han ceremoniellt bränna tusentals koraner, alla handskrivna, på stadens marknadsplats.
Likt tidigare judarna fick muslimerna valet att konvertera, utvandra eller dö
Bokbålet ledde till uppror som möttes med repression. Likt tidigare judarna fick muslimerna valet att konvertera, utvandra eller dö. Det blev förbjudet att tala arabiska, inneha islamisk litteratur, fira muslimska högtider, bära muslimska kläder, frekventera badhus, och, på vissa orter, hindra myndigheternas insyn genom att hålla dörrarna till husen stängda.
Åtgärderna stillade inte myndigheternas oro. Hur skyddar man sig från smygmuslimer? År 1609 beslöt kung Filip III rena landet från alla muslimättlingar. Hundratusentals personer med ”muslimsk bakgrund” fördrevs eller dödades i en process som av Damián Fonseca, en då ledande inkvisitor, sågs som ett ”allomfattande brännoffer” (holocausto) för att blidka Gud.
Termen holocaust har sedan dess använts som eufemism för folkmord och folkfördrivning. Granada påvisar det potentiella sambandet mellan bibliocaust och holocaust, mellan att bränna böcker och människor, mellan att vilja utplåna en befolkningskategoris kultur och folkgruppen som sådan.
Bokbränningar är inte oskyldiga. De rymmer en önskan att tillintetgöra allt det negativa som de texter som kastas på elden anses stå för, vilket genom historien har innefattat de människor som associerats till de böcker som bränns.
På det att vi aldrig må glömma de nationalsocialistiska bokbålens funktion invigdes 1995 en minnesinstallation på Bebelplatz i Berlin. Besökare stannar där upp vid randen och blickar ner i ett kvadratiskt hålrum med tomma vita bokhyllor som skulle kunnat rymma de 20 000 böcker som brändes där 1933. Plaketten intill citerar Heine, ”Där man bränner böcker…”
”De som inte kommer ihåg det förflutna är dömda att upprepa det”, skrev filosofen George Santayana, i Förnuftets liv (1905). Det kollektiva minnet kan förträngas, men gör sig ändå påmint. Elden från det förflutnas bokbränder kastar ett oroande ljus över debattläget kring serien av koranbränningar i Sverige och de röster som skyndar till bokbålens försvar.
”Det förflutna har aldrig dött”, konstaterade William Faulkner (1951). ”Det är inte ens förflutet.”
