”Jag tycker om riktigt stygg heavy metal”
Ulf Dageby är 2023 års mottagare av Cornelis Vreeswijk-stipendiet
Att vara Ulf Dageby kan inte vara lätt. Det går inte många minuter förrän en lullig kvinna med ett skvalpande vinglas kommer fram och utbrister ”livet är en fest”. Under samtalet på den lilla baren i Majorna hörs repliken flera gånger, liksom ”vi är barn av vår tid” och ”bängen trålar”. Rader som Dageby måste ha hört till leda på stan – i 40 års tid. Inför samtalet markerar han en viss trötthet.
– Du kanske ser mig som en gammal 70-talsproggubbeövervintrare? Det är jag inte.
Anledningen till att vi träffas har dock mycket med 70-talet att göra, i alla fall indirekt. Dageby har tilldelats Cornelisstipendiet. Med en prissumma på 750 000 kronor är det nästan i paritet med Polarpriset, och ges till musiker och textförfattare för lång och trogen tjänst. Dageby har sannerligen hållit på länge – sedan början av 70-talet.
– Jag har alltid varit frilans. Nu kan jag andas ut för första gången, utbrister Dageby och tar av sig sin slitna beiga keps och svarta vindjacka. Efter ett tag kommer bartendern fram och serverar ett glas vin, till ”Ulf-pris”. Göteborgarna vårdar sin nationalklenod, författaren till låtar som ”Hanna från Arlöv” och ”Barn av vår tid”. Märkligt nog har dessa radikala låtar blivit 70-talets motsvarigheter till ”Sommaren är kort” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Dageby föddes 1944 i Landala, blev faderlös vid 13 års ålder och växte upp med sin ensamstående mamma och två syskon. Dagarna tillbringades ofta i biosalongen på Capitol där mamman rev biljetter. I tonåren började han spela tradjazz och visor på krogarna och i slutet av 60-talet anslöt han sig till Nationalteatern som satte upp kabaréer och barnteater. Under några år var han och en brokig skara musiker och skådespelare anställda av socialförvaltningen i Göteborg, under vilken de producerade 28 pjäser.
Med 30 stödkommittéer och 1 000 aktivister blev Tältprojektet en formidabel kritiker- och publiksuccé.
Att frigruppen Nationalteatern inte är lika bortglömd som, säg, Pistolteatern eller Gorillateatern beror dock på Ulf Dageby. Vad många inte vet är att ”Nationalteatern” egentligen är en felaktig benämning: det de pratar om är coverbandet Nationalteaterns rockorkester. Det bildades 1980 – av bland annat Ulf Dageby – och det var rockorkestern som förde ut musiken till nya generationer. Detta måste man också förstå för att begripa dragningskraften i låtar som ”Barn av vår tid” och ”Hanna från Arlöv”. De ingick i berättelser på scenen. Greven och Plast från ”Livet är en fest” är till exempel en byggjobbare och en valsverkare i pjäsen med samma namn.
– Vi skrev inte plakatlåtar, det är därför våra sånger är så tidlösa. ”Livet är en fest” är en fin, liten novell, tycker jag.
Dageby är försynt, understryker gång på gång det kollektiva i arbetsprocessen. Men han vet också sitt värde. Som när han pratar om Tältprojektet – denna enastående och unika happening i svensk musik- och teaterhistoria. Under 1977 sattes arbetarrörelsens historia upp som en föreställning – i ett tält från Cirkus Scott.
– Det blev ett mästerverk, det får jag medge, säger han och får påståendet att låta lågmält.
Men hur ska man annars beskriva sånger som ”Vi äro tusenden” och ”Aldrig mera krig”? De är fulländade i sitt episka berättande, med de mäktiga körerna i bakgrunden. Om inte annat var publiktillströmningen ett kvitto på det. 96 föreställningar och 100 000 besökare. Med 30 stödkommittéer och 1 000 aktivister blev Tältprojektet en formidabel kritiker- och publiksuccé. På plats var sovjetisk tv, en tidning från Los Angeles. Och kubaner som ville köpa in föreställningen under titeln ”La carpa”.
Detta var typiskt för Nationalteatern och Dageby. Under 70-talet slog de upp ett utrymme som skulle kunna kallas ”folkkultur”, tillsammans med artister som Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Ett svårdefinierat fält mellan fin- och fulkulturen. Ofta kommersiellt gångbart, men aldrig kommersialistiskt. Inte sällan experimentellt, men aldrig för att dribbla bort icke-bildade arbetare. Tältprojektet markerar en höjdpunkt för folkkulturen. I efterhand kan man bara häpna: hur kunde ett teaterprojekt med arbetsnamnet ”Från Palm till Palme” dra 100 000 åskådare?
När vi avslutar intervjun kommer ägaren till stället fram med ett kvitto som det står ”Ulf-pris” på.
En annan person som ingår i denna folkkulturella tradition är Cornelis Vreeswijk som även han skrev små noveller till låtar. Inte sällan med socialistiska budskap under 70-talet. Dageby understryker att han spelat ofantliga mängder visor av Cornelis, som krogtrubadur.
Men så var det detta med att inte bara prata om 70-talet. Dageby sitter verkligen inte fast i det röda årtiondet – han har inte ens den där sossiga framtoningen som många luttrade 68:or fått med åren. På frågan var han står politiskt ger han ett typiskt tvivlande svar:
– Jag är nog vänster. Men jag förbehåller mig rätten att bilda mig min egen uppfattning. Vi svenskar är lite skeptiska. Det tycker jag är en fin sak.
– 1979 samlade jag alla medlemmar i Nationalteatern och gjorde ett bekännande. Jag är inte kommunist, sade jag. Nu får ni ge mig sparken om ni vill. ”Men Ulf”, utbrast någon. ”Det har vi vetat hela tiden”.
Även konstnärligt så har du rört på dig?
– Ja, jag har till exempel gjort filmmusiken till de första åtta Beck-filmerna. Och Stefan Jarls filmmusik sedan ”Ett anständigt liv” 1979.
Vad gör du om dagarna?
– Jag är ju snart 80 år så turnerandet är det nog slut med snart. Jag är särbo numera. Det gillar jag inte, även om det blev bättre för min fru. Jag passar en hund, en english staffordshire. Vi har haft en pitbull i familjen också, en ljuvlig varelse, trots alla fördomar.
Vad lyssnar du på för musik?
– Jag har alltid gillat tunga grejer. Elektronika. Kraftverk. Och heavy metal. Gärna riktigt stygg heavy metal.
Några band?
– Nej, det får du mig inte att säga.
Så där håller vi på ett tag. Dageby ger korta och kärva svar, men alltid med ett vänligt tonfall. Han vet som sagt sitt värde, men han kan också svara häpnadsväckande ödmjukt. När jag berömmer honom för hans mästerliga översättning av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time” (”Men bara om min älskade väntar”) utbrister han att det nog var ”mest tur” att den blev så bra. Kort sagt framstår han som en ”vanlis” med lite talang, som råkade vara på rätt plats vid rätt tid. Något som ”råkade” leda fram till att Nationalteatern valdes in i Swedish Music Hall of Fame 2014. Troligen finns det ytterst få där som har ett så litet ego som Dageby.
När vi avslutar intervjun kommer ägaren till stället fram med ett kvitto som det står ”Ulf-pris” på. Givetvis kläcker han en kommentar innehållande ett av de klassiska citaten och Dageby ler vänligt, ser ut lite som Melker i Saltkråkan. Uppmärksamheten bär han på samma nonchalanta sätt som sin vindjacka. Den klär honom inte – men han besväras inte heller av den. Det är inte lätt att få ihop denna uppenbarelse med 70-talets färgsprakande (och inte sällan kommunistiska) experimentteater.
När vi går ut på torget kommer ytterligare en småberusad man fram och utbrister ”livet är en fest”. Dageby ser lite trött ut, men småskrattar tillbaka. Fotografen Anders Deros dirigerar honom, och Dageby mumlar något om att han ”alltid ser så sur ut på bild”. Det har jag också tänkt på – men det lite tjuriga intrycket skevar mot verklighetens Dageby. Ett exempel på det får jag precis innan vi skiljs åt, då han får syn på en polisbil som parkerat på torget. ”Den har stått där länge” säger jag. Då ler han pillemariskt – och kan inte låta bli att fälla repliken …
