Ljud – så funkar det
Någonting är på gång därute i ljudsoppan.
I ett trafikerat område har några fåglar rationaliserat bort ett pip för att höras bättre. Valar simmar vilse på väg till sina barndomsvatten eftersom oljeborrtorn skapar övertoner som de inte känner till. Vi människor drabbas av tinnitus redan innan vi föds.
En annan sida av ljudets utbredning är en nyvunnen medvetenhet om denna palett som ligger framför oss, redo att bli till konst och design.
Anders Mildner är rocktrummisen (Beagle) som konverterade till kulturjournalist med fäbless för ljud. Så vad vore lämpligare än att bokdebuten handlar om ljud i alla dess former; sökandet efter jingelns dna, ljudande klasskamp, fiskar med bullerskador, militärens försåtliga ljudkanoner, öronmaskar, tystnadens pris …
Ljud är ett besvärligt fenomen. Ungefär som ljus. Det är påtagligt och undflyende på samma gång. Tystnad och mörker är varsitt drömtillstånd, utanför människans fysiska förmåga.
Mildner väljer musikspåret och ljudet som samhällsfenomen. Han ger läsaren en kompass och karta över en vildvuxen terräng med ambitionen att vi ska hitta hem till det privata ljudrummet där ingen klåfingrig kommers råder. Och för att testa sin idé intar han en position mellan ljudpolisen och opinionsbildaren, som fördömer mindre än han pekar på ljudets psykologiska paradoxer.
Men också Mildner ska hamna i den kända återvändsgränden: ”Omgivningen. Dig själv. Livet”. På väg mot döden är vi beredda att betala för “tystnad” och ”mörker” i form av eremitkojor och lyxiga retreats.
Rädslan gör att vi flyr från ljudlandskapet in mot oss själva med hjälp av ännu mera ljud: musik. I Mildners referenslista saknar jag därför två centrala böcker i sammanhanget: John Cages Silence och Torbjörn Stockfelts Ljud och tystnader i dimensioner.
Ett skäl till att ingen beslutsfattare vågar göra karriär i ljudfrågor sägs vara att ljudmiljö är ett vittförgrenat område, politiskt svårhanterligt eftersom det angår alla. Ljudutsläpp är som tjuvrökning. Vad WHO tycks invänta är en naturkatastrof av bullerkaraktär med klass 3-varning.
Mycket pekar mot att bullret driver in oss i ett nytt slags alienation. Under ett kontinuerligt tryck sätts kroppens försvarsmekanismer ur spel, och utan lod i tillvaron kan vi inte mäta avstånd och inte heller tid.
Ta därför Mildners koltrast som en väckarklocka. Trasten tjuter Oiiiiiiuuuuu! Oiiiiiiuuuuu! i en trädtopp utanför ett sjukhus i Bristol. För den har fattat att utryckningsfordon får oss att stanna upp.
