Bra som fan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2007-09-04
LENNART BROMANDER ser Faust i Göteborg
Göteborgsoperan öppnar säsongen mycket starkt. Till Strauss Arabella i fjol hade man lyckats engagera den tyske mästerregissören Christof Loy, och redan nu är han tillbaka med en subtilt och intelligent gestaltad version av Charles Gounods Faust. Loy hör inte till de regissörer som utmanar, ifrågasätter och skapar djärva nya infallssvinklar för publiken att förhålla sig till. Metodiskt och lyhört tränger han i stället in i verket och frilägger kärnan utan åthävor. Inte minst är han noga med de psykologiska detaljerna både hos solister och kör, och på så vis byggs en ovanlig dramatisk spänning upp även på mikroplanet. En rent gastkramande höjdpunkt skapar Loy i den scen i kyrkan där Mefisto driver Marguerite till mord på sitt eget barn.
Men spännvidden är stor. I värdshusscenen, där Mefisto hejdlöst driver med gästerna, tar Loy ut de komiska svängarna rejält. Fast samtidigt är scenen litet skrämmande – här är ju ändå fan själv i aktion. Anders Lorentzson är en fullkomligt lysande Mefisto. Han är drastisk, dråplig och jovialisk, men plötsligt öppnar han avgrunder med isande farliga tonfall. Och hans smidiga bas är som skapt för detta parti.
Loy har förlagt handlingen till ett litet DDR-färgat småtrist Efterkrigstyskland, och den inledande scenbilden ( Herbert Murauer) föreställer en dyster samlingssal med en enkel scen i bakgrunden. Marguerites ”kyska boning” är en lägenhet på bottenvåningen i ett tidstypiskt höghus, där hon oroligt går omkring som en grå liten fågel. Men som hon sjunger! Malin Byströms sopran täcker obesvärat allt från lyrisk intimitet till briljantaste höjdtoner och med varm, rik klang även i de mest dramatiska utbrotten. Malin Byström har sedan debuten i Vadstena 1996 endast varit verksam på scener utomlands, och Göteborgsoperan får se till att locka hit henne fler gånger.
Tyvärr kan inte Johan Weigels Faust hävda sig mot suveränerna Lorentzson och Byström, men Loy har också lagt upp föreställningen som en kraftmätning mellan Mefisto och Marguerite. I orkesterdiket formar Pietro Rizzo musiken seriöst och stramt, helt i linje med regissörens uppfattning av verket.
Lennart Bromander
