Raffinerat och vackert
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-18
Samuel Barbers Vanessa gjorde succé vid urpremiären på Metropolitan i New York 1958 men föll igenom i Europa, där både musik och handling i denna Karen Blixen-artade gotiska historia uppfattades som otidsenlig. Med ett halvsekels fördröjning har den nu i alla fall nått Sverige.
Operans huvudpersoner, två adliga kvinnor innestängda i ett dystert snöomgärdat spökslott, har inte blivit mer tidsenliga med åren. Vanessa väntar sedan tjugo år på älskaren Anatol, och till sällskap har hon systerdottern Erika och en tigande mor. När Anatol till slut kommer visar det sig vara dennes son med samma namn. Han gör omgående Erika med barn men föredrar ändå den illusionsbenägna Vanessa framför den seriösa Erika. Vanessa och Anatol sticker iväg, och Erika blir kvar och övertar väntandet. Att en kvinna skulle kunna lämna huset utan att vara hämtad av en karl är uppenbarligen inget alternativ.
Symboliskt och patetiskt ja visst, men det är lite svårt att engagera sig i historien. Plussidan är dock stor. Samuel Barber var en av förra seklets finaste melodiker, och han visste när den mänskliga rösten låter som allra bäst. Dessutom behandlade han orkestern med stort raffinemang och bollar fraser och teman elegant mellan instrumenten i diket och sångarna på scenen.
Malmöoperan och regissören Katharina Thoma har skapat en mycket sober föreställning, och Joseph Swensen vid dirigentpulten känner uppenbarligen varmt för den här musiken. Scenografen Julia Müers scenbild är uppdelad mellan en ogästvänlig grå salong och en exteriör med isiga klippor, där Anatol d.ä:s spöke då och då framträder.
Charlotta Larsson som Vanessa och Matilda Paulsson som Erika tar ypperligt till vara alla de vackra vokallinjer som Barber skänkt dem, och mot dem har tenoren Marc Heller som Anatol svårt att hävda sig. Åtminstone det en liten kvinnoseger.
Lennart Bromander
