100% Zappa
Den siste musikhumoristen – en hit på nätet
Änkan Gail och The Frank Zappa Estate mjukar upp den återhållsamma upphovsrätten och släpper Zappas album på Spotify och andra digitala kanaler.
Det kan uppfattas som en ickenyhet. Men redan efter några veckor visar statistiken på oväntat aktiva strömmar på nätet. Zappas musik har en växande publik trots att artisten varit död i 20 år.
I den bästa av världar beror det på hans ambitiösa inriktning på m-u-s-i-k-e-n. Kanske att hans anarkistiska utspel från 60-talet fyller ett hålrum i en musikbransch som förlorat sin heder. Att Zappas provokationer har mognat och hittat en ny omloppsbana?
Han började som trummis och övade virvlar och paradiddlar fyra, fem timmar om dagen. På så sätt blev rytm och snabba taktartsbyten en generator i Zappas musik. Hör till exempel hur melodierna rycker och drar i ”The Adventures of Greggery Peccary” på albumet Studio Tan.
I tonåren inleder Zappa ett kärleksförhållande till europeisk modernism och amerikansk konceptkonst. Det gör honom till en udda fågel på rockscenen.
Av Anton Webern lärde han sig att sträng tolvton kan skänka rockmusiken frihet. Från Arnold Schönberg fick han idéerna till hur språk och tal hittar smidiga övergångar till sång och spoken word. Tillsammans skapar det en unik kombination av stram komposition och improvisation som firar triumfer på album som Lumpy Gravy och Uncle Meat.
Men det är mest via Edgar Varése som Zappa inspireras till en ny musikalisk världsordning; idén om musik som organiserat ljud (och buller) föregriper på många sätt hans mest experimentella kammarmusik. Redan på första skivan Freak Out! från 1966, den teatrala live-lp:n Ahead of Their Time och utflippade albumet We’re Only In It For The Money från 1968 testar han en collageteknik med sammansatta småteman som hastigt ändrar form och övergår i nya mönster.
Gränserna mellan teater, konstmusik, blues, surf, progg … har aldrig varit mera flytande.
Det handlar om en ”ikonoklastisk” inställning till konst; lusten att riva ner och störa märks redan i det gamla filmklippet från 1963 där Zappa spelar på en cykel i en Steve Allen-show till programledarens och publikens skratt. Den ende som inte tycker det är ett dugg roligt är Zappa som förklarar hur varje eker är minutiöst stämd.
Redan på lp:n Absolutely Free från 1967 skallar politiken – kritiken av censur och upplevelse- och snabbmatsindustri – i Zappas musik. Samtidigt gör han den musikaliska humorn och mellansnacket till en stor konst. Några exempel är plattorna Roxy & Elsewere, Over-Nite Sensation och Apostrophe(’). Och förstås One Size Fits All med låten ”Sofa No.2” där Zappa och Mothers of Invention driver hejdlöst med operans pompösa röster.
Att Zappas bohag dessutom håller för att arrangeras både på längden och tvären, hörs inte minst i finska Ensemble Ambrosius tolkningar på barockinstrument på albumet The Zappa Album. Till exempel lyfter gruppen en oansenlig melodi från 60-talet, ”The Idiot Bastard Son” till mild John Dowland-doftande lyrik. I mötet med dirigenten Pierre Boulez resulterade Zappas notbilder i intrikat kammarmusik på skivan The Perfect Stranger. Tillsammans med Ensemble Moderns producerade han den legendariska cd:n Yellow Shark.
Inom ramen för Zappas interkontinentala absurditeter tvingas man ofta vända blicken från allt vad genrer heter. Hans musik består av 100 procent musik där den enda begränsningen är Zappas humanly-impossible-to-play. Så ibland låter han maskinerna styra de snabba 64-delslöpningarna, och döper albumet Jazz From Hell.
Symfoniorkestrar har rasat mot de omänskliga kraven och i vissa fall har institutionernas fackliga ombud sett sig tvingade att förbjuda Zappas plågsamma musikförsök. Lyssna till London Symphony Orchestra, Vols. I & II. Orkestern gick i strejk men skivan kunde fullföljas.
I det längre perspektivet förstår vi att hans omstörtande verksamhet tillhör en tradition. Han kunde visserligen få en lp-skiva skickad i retur med ett kulhål rakt genom vinylen och ett följebrev: ”Spela aldrig in en så usel skiva igen!” Men han gav ut 60 plattor och planerade 60 till.
När alla konserthus har brunnit ner står Zappa ensam kvar.
