Sprit, sex och slemrosslande gubbar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-09-16 | Publicerad 2008-10-13
Det är högst murrigt inne i den ädelryska tjechovska salongen. De nätta korgmöblerna har blivit gråmögliga, väggarna höga och solkiga och fönstren är bara små glaslösa gluggar uppe under taket. Som om de olyckliga klädda i sammet hamnat i en medeltida shakespeareborg i?stället för sin kvällsolsglödgade glömda lantegendom långt från Moskva. Men längst därinne i de uttråkades och sönderarbetades hus hittar man Örjan Rambergs nerdekade, blonderade läkare Astrov och så Vanja, Tomas Ponténs av frustration smått hysteriske clownman. Slitna, degiga och slemrosslande sitter de och sluddrar fram gamla pikar, ältar svunnen vitalitet och fyller rummet med decennier av upprapad vodka och besvikelse. Klangen är nitad, det står nog främst alkohol-illa till på den gamla gården. Och dessa två erfarna skådespelarödlor är så fina att se på.
Överhuvudtaget är sorgen rätt rolig i denna uppsättning av berättelsen om hur ägaren till godset, den åldrande professorn och hans unga fru under ett par månaders besök vänder upp och ner på livet för de lojala släktingar som driver godset. Hur trohet och omåttlig beundran för lärdom förvandlas till hjärtekrossande insikt om livslögner och svunna möjligheter. I Hellwigs händer blir det snarare en mörkblå komedi över hur fjantig och motbjudande människan är när hon fastnat i livsleda och besvikelse över att tillvaron inte är mer, medmänniskorna inte intressantare, kärleken inte större.
Att det blir så bra har med rollbesättningen att göra. Det finns några färdiga hattar man kan sätta på människorna i Onkel Vanja: professorn dryg och gammal, hans hustru Jelena vacker och kokande av undertryckta sexuella behov och Sonja alldaglig kuvad gårdslav. Men på Dramaten fyller ingen av personerna sin givna mössa och tydligast inte Elin Klingas Jelena. Skönheten alla män dyrkar är en helt platt projektionsyta. Klinga är ingen förförerska, hon är stelnad gelatin nerhälld i blå sammet. Och med större insikt än någon annan sammanfattar hon sin varelse : ”Jag är en urtrist människa”, innan hon somnar av apati över flygeln.
Intill står Dufvenius oälskade Sonja äppelblomsskir och vital, förbannande sitt livsöde: ”Jag är så ful”.
Dessutom inkluderar biljettpriset en snuskig hemlighet som jag inte talar om.
Jenny Teleman
