Allt & alla är i rörelse

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2016-03-23

Beate Grimsrud reser längs den norska stambanan och lyssnar på en trollkärring

Att åka från fjällen på Geilo och Hardangervidda tillbaka till Oslo en vintermorgon som glittrar och väderkartan visar tio solar är en prövning. Det är det också att få ut min tågbiljett. Jag har inte fått någon bekräftelse vare sig på e-post eller i mobilen. Men jag har några bokstäver och bakom en lucka på tågstationen sitter som tur är en levande kvinna. Hon tittar på mig och säger vänligt:

– Du har en hompi.

– Å, har jag?

När man som jag bott utomlands i över trettio år har det satt sina spår. Nu står jag där med min hompi-biljett och fattar ingenting. Jag är helt enkelt inte språkligt uppdaterad.

– Det betyder att du valt att skriva ut biljetten hemma, säger den levande kvinnan.

– Ok, det har tyvärr inte skett, svarar jag.

Hon skriver ut den åt mig. Så enkelt var det fixat och jag tänker att hompi kanske är nynorsk och betyder heim print eller home print, och valet var mitt och blev taget av mig.

Min bror och min brorson har följt mig till stationen. När tåget rullar iväg springer brorsonen efter på perrongen med sitt stora tandställningsleende och vinkar. Jag fylls av något varmt och vackert och så här vill jag alltid ha det. Nu stannar jag tiden.

Ombord försöker jag länge komma ut på nätet. Jag har svenskt internet och vill använda NSB:s. Jag vill arbeta. Jag vill skriva på paddan på mitt moln. Men det gemensamma nätet fungerar inte. Jag lutar mig bakåt i sätet. Från platsen bakom mig hör jag en kvinna som säger till mannen bredvid sig:

– Känner du inte igen mig? Förra sportlovet satt vi också bredvid varandra just på den här sträckan. Visst var du här då?

– Jo, svarar han lågt.

– Kommer du inte ihåg att vi hade så mycket gemensamt? Vilket sammanträffande. Tänk i år igen.

Kanske hör jag mannen sucka. Jag tänker att vi är varandras paradis, och vi är varandras helvete. Hon börjar på sin livshistoria på in- och utandning. Och jag undrar om den är densamma som i fjol. Hon har en lite gammeldags röst, lite rund och lite ljus. Skrämmande, snäll och försiktig.

Jag är glad att jag inte är ett litet barn, för hon har säkert ett hus i skogen med godis på. Snabbt har jag sorterat in henne i kategorin trollkärringar. Hon har inte en chans mot min föreställningsvärld.

Jag börjar läsa en kvällstidning som är gratis ombord. Då berättar hon för mannen och alla som vill lyssna att alla växter och varelser i näringskedjan hade klarat sig bättre om människan försvann. Det har hon kanske rätt i. Men så nöjd som denna snälla, farliga och försiktiga kvinnan verkar vara över sin visdom, kan man bli rädd att hon tänker bidraga till att det blir verklighet.

Jag läser kvällstidningen från pärm till pärm om situationen i världen sedd genom deras ögon. Jag kan inte annat än tänka att kvinnans iakttagelse kan vara en lösning på ganska mycket.

I sex dagar har jag varit i fjällen. Vinden, solen och snön har gjort underverk. Fjällen log där dom låg, och en gång i min ungdom sa jag i en intervju att det var sol, snö och fjäll i paradiset. Sen vandrade jag ut i världen bland andra förslag. Nu är jag tillbaka på start.

Skillnaden är den att jag inte tror på retur. Inte heller tror jag på något efter detta, vare sig ökenlandskap eller vidder. Dom leende fjällen måste jag ta med mig vart jag än går och använda för vad dom är värda här och nu. Kanske borde jag just nu bjuda kvinnan bakom mig på en kopp kaffe?

Men hon hinner före och säger till sin sidoman att hon gärna köper en kopp till honom eftersom hon ändå är på väg för att hämta sig en. Det här är inte det godhetstyranniet som jag läser i tidningen härjar bland PK-eliten i Norge och som bär nyanlända människor fram på guldstol.

Kaffet kommer och med det nya berättelser från den snälla kvinnan med den farliga och försiktiga rösten. Jag är en hompi-resenär på väg med Bergensbanen. Stambanan mellan Oslo och Bergen. Norges magbälte. Jag blundar. Hennes röst blir en våg. Den kommer från havet som i en begränsad kontext är oändligt. Jag vaknar brått i Drammen. Kvinnan säger med skärande röst:

– Du kära lilla flicka som ligger och ska dö. Låt mig få dikta dig ett äventyr. Det sista.

Då skriker jag:

– Det sista äventyret vill jag dikta själv. Ge mig nätet nu!

Då kommer jag ihåg att jag har stannat tiden. Att jag har allt jag behöver. En halvstor pojke som vinkar. Tio solar. Snön och fjällen.

Men innerst inne vet jag att allt är i rörelse, och att om inte jag också är i rörelse så finns jag inte. Jag vet att jag just nu har diktat vidare, så att en pratkvarn till person närmast framstår som farlig och ond. Väldigt många gör det just nu. Diktar. Om onda och farliga.

Aj, det är så trångt i den norska guldstolen, sa det lilla trollet. Hela EU har satt sig fast med näsan i var sin rot. Alla i kampen om att värna sitt och slänga skit. Förr kunde man inte skriva ordet skit i tidningen, men det är länge sedan. Herregud, jag står ju på toppen av näringskedjan och kan inte klättra ner från den som från vilken fjälltopp som helst. Jag måste hitta på något annat än att kasta skit, dikta skit, tycka skit.

Tåget och farten och kvinnans lilla, lilla röst. Jag tror mannen sover. Jag vet inte längre vilken väg som är hem. Jag vill bara dit där det finns goda lösningar. Nu kavlar vi upp skjortärmarna och sätter igång.

Beate Grimsrud