När Elisabeth blev Mats
Kalle Holmqvist om det queera 1600-tal, då inga ord fanns för att tala om transpersoner eller homosexuella
Av alla vedervärdiga århundraden i Sveriges historia måste 1600-talet vara det värsta. Blodiga krig, kunglig enmansdiktatur och galna präster som jagar häxor.
Men 1600-talet är också en fantastisk tid för den som intresserar sig för vanligt folks historia. Våra förfäder, tidigare anonyma och osynliga, blir levande, eftersom det helt plötsligt finns en massa material om dem. Inte minst i form av rättegångsprotokoll.
Dels för att byråkratin blir mer effektiv – allt ska skrivas ner på papper och lagras i arkiv. Men också för att fler och fler saker blir olagliga. Det som tidigare mest rörde byns och släktens heder, eller möjligen den lokale prästen, blir en statlig angelägenhet. Det finns en del gammalt rättegångsmaterial renskrivet och tillgängligt på nätet, bland annat hos Riksarkivet, Länskällan och Stockholmskällan.
Sommaren 1679 rapporterar Anders Stadstjänare att två kvinnor har tagits fast på Norrmalm – nu i centrum av Stockholm, där bland annat Centralstationen och Aftonbladets redaktion ligger, då en lantlig förort utanför staden.
Kvinnornas brott är att de har gift sig med varandra. Den ena av dem heter egentligen Elisabeth, men har levt som en man under namnet Mats.
Elisabeth Olsdotter från Östuna i Uppland hade tidigare varit gift med en skräddare, men lämnade honom och hamnade först i Stockholm och sedan på Huvudsta gård i Solna. Soldathustrun Sara uppmuntrade henne att klä sig i manskläder för att kunna narra en kvinna som var karltokig. Det framgår inte vad syftet var.
Men Elisabeth blir hur som helst Mats Ersson. Hösten 1678 kommer han, som man i manskläder, till Alby i Botkyrka och börjar arbeta som dräng.
Detta är de stora krigens tid, armén behöver folk och Mats tar värvning som soldat. Han deltar i alla övningar, precis som han ska. Det är tydligen ingen som märker att något är annorlunda med honom. Han kan till och med stå upp och pissa mot ett träd med kamraterna eftersom han har stoppat in ett horn i byxorna.
Mats träffar en kvinna, Kerstin Ersdotter, och gifter sig med henne i kyrkan.
När kompaniet ska åka i väg blir Mats febersjuk och kan inte följa med. I stället beger sig paret till Stockholm för att söka arbete. Men de har bara hunnit vara där i några dagar innan Mats avslöjas av en stadsvaktshustru. Det blir en rättegång, som protokollförs och arkiveras. Protokollen går numera att läsa på Stockholmskällan.
Sex mellan kvinnor var däremot inte förbjudet och rent juridiskt sågs ju Mats som en kvinna
Hustrun Kerstin berättar att hon försökte få till "köttslig beblandelse" med Mats efter bröllopet, men det hade aldrig blivit av. Det spelade kanske ingen större roll. Sedan 1608 var det dödsstraff för sex mellan män (även om lagen väldigt sällan tillämpades), liksom heterosex mellan ogifta (sådana dödsdomar var vanliga, men för det mesta benådades man). Sex mellan kvinnor var däremot inte förbjudet och rent juridiskt sågs ju Mats som en kvinna. Om Mats skulle ha räknats som en man fick han och Kerstin bara ligga med varandra om de var ordentligt gifta. Men det var de ju. Och det var det som var det stora problemet.
Svea Hovrätt konstaterade att Mats hade bedrivit gäck med Gud och det heliga äktenskapet och begått tvegifte, bigami. Han dömdes till döden och halshöggs.
Vad var egentligen Mats Ersson (eller Elisabeth Olsdotter om man så vill) för en typ?
Transperson hade man kanske sagt i dag. Det kan Mats Ersson omöjligen ha kallat sig själv, eftersom ordet inte existerade på 1600-talet. Det fanns över huvud taget inget ord som motsvarade begreppet. Även orden cis-person, homosexuell, heterosexuell eller bisexuell hade varit omöjliga att översätta till 1600-talssvenska. Det var först senare i historien som man började dela in människor i kategorier på det sättet. Men att vissa människor levde som ett annat kön än det som de tilldelades vid födseln är känt sedan gammalt – det förekommer till exempel i fornnordiska sagor: Hervor i Hervors saga, Byx-Aud i Laxdalingarnas saga, Loke med flera.
Mats säger att det var soldathustrun Sara som uppmanade honom att klä sig som man. Men han/hon/hen fortsätter ju att ha på sig manskläder. När Mats flyttar till Botkyrka gör han det som man, inte kvinna. Var det först i Botkyrka, där ingen kände honom sedan innan, som han kunde börja leva som han egentligen ville?
Hustrun Kerstin förklarade inför rätten att hon har blivit lurad att gifta sig. Det kan stämma. Eller så var det bara Kerstins försök att komma undan straff. För samtidigt har hon följt med maken till Stockholm och enligt protokollet är det inte hon, utan en stadsvaktshustru, som anmäler honom.
Det finns ett par andra fall som påminner om Mats Ersson. Många har inte alls råkat lika illa ut.
Det mest kända är en smålänning som föddes 1683 som Ulrika Eleonora Stålhammar, men levde som Vilhelm Edstedt. Edstedt tog också värvning som soldat och gifte sig med en kvinna – som kände till Edstedts bakgrund. Edstedt kom undan med fängelse i en månad, hustrun i åtta dagar.
Dessa fall har varit kända länge, men tolkats olika genom tiderna. Kanske var de kvinnor som bara längtade efter att få vara soldater? På 1990-talet när historiker – 100 år efter alla andra – förstod att det finns människor som föredrar det egna könet, började man tolka människor som Olsdotter/Ersson och Stålhammar/Edstedt som lesbiska. Samkönade äktenskap var ju inte precis tillåtna, så att uppträda som man var den enda möjligheten att få leva med en kvinna.
Visst. Men det vore att gå över en väldigt bred å efter vatten. Sex mellan kvinnor var ju inte ens olagligt. Måhända inte accepterat (i alla fall inte av prästerna), men det hade knappast varit särskilt misstänkt om två ogifta kvinnor umgicks mycket och bodde ihop. Ingen kunde ju veta vad de hade för sig när ljuset var släckt.
Mats Ersson i Botkyrka riskerade livet först när han började leva som man. Ändå gjorde han det. Inne i själen måste det ha funnits en mycket stark längtan.
